Jag har varit på semester. Tillbringat en vecka i solen. Nä inte på nåt sånt där hotell fullt med överföfriskade nordbor utan vi väljer genuint framför svenska köttbullar och schlager yra på storbilds tv. Jag menar va fan skall man åka utomlands för om man ändå vill ha det som hemma!?
Under mina timmar i solen så stod tankeverksamheten för det mesta still. De här var en ny grej för mig. Min hjärna brukar rusa på i hundra nitio just då när jag bara är när jag inte behöver förbruka min begränsade hjärnkapasitet till att ta mig framåt, äta utan att glömma gaffeln kvar när jag stänger munnen tja ni vet sånt där smått man bara måst komma ihåg och tänka på då när man inte bara Är. Jo jag var faktiskt så pass off att jag nära på glömde att äta vissa dagar. Som tur var hade jag min kära sambo med som just den här veckan verkade ha mask i magen för de känns som om hon åt och eller pratade om att äta konstant (så var det förstås inte men det kändes så).
Nåja nu såhär i efterhand har en del tankar rullat på så ordningen är återställd kan man väl säga. En tanke som tar lite extra plats såhär post semesterialt (post betyder efter inte post som i post i postlådan) är tanken kring det här med livs kvalitet.
Vi här hos oss har i mitt tycke i stor glömt värdet av livskvalitet. Nä jag är inget undantag men begreppet finns i alla fall med i min tankevärld och tar stundom upp en ganska stor del av mitt tänkande. För hur jag än vänder och vrider på det ena och det andra så är det fan i mig livskvalitet att slippa frysa, att kunna tanka solenergi 365 daga om året att ha tillgång till färsk frukt och grönt som inte kommit i kylbåt eller med flyg från andra sidan jorden. Jo jo jag vet att det är för att jag varit där på semester varit ledig och sluppit ifrån vardagen, jobb, tvättkorgen och allt det där andra som man bara kan stänga av när man reser iväg. Jag vet också att mitt liv skulle vara fyllt med allt det där även där om jag valde att bo där på heltid men ändå!
När jag tittar tillbaka på den del av mitt liv som hunnit passera så brukar jag ibland tänka att om jag skulle dö idag skulle jag då kunna sammanfatta mitt liv som lyckligt. På nåt sätt är det väl rimligt att man fått uppleva minst lika många lyckliga som olyckliga dagar för att kunna summera sitt liv som ett lyckligt liv. Helt ärligt så är jag inte där ännu. Jag hoppas såklart att jag hinner leva så länge att jag på den ytresta dagen kan göra ekvationen och att den som minst landar på +- noll. Är detta en orimlig önskan? Tja inte vet jag men jag tänker försöka nå ditt. Och en väg tror jag kunde vara att leva ett tag i ett varmare klimat bland männsikor som uppskattar och värdesätter andra saker i livet än vad dom flesta av oss som bor här i norr
 |
| Väggmålning i Las Palmas, |
Jag har en plan, har haft den ett tag faktiskt. 10 år till ungefär inte mer. Sen sticker jag iväg. Jo visst de e kanske dumt att vänta då man inte med säkerhet kan säga att jag ens lever om 10 år. Men jag vill inte kan inte svika men älskade son som jag har vecka vecka men om typ 10 år är han "vuxen" och jag hoppas att jag vid dryga 50 fortfarande har livskraften och glädjen kvar inom mig. Då är planen att det bär av för en längre visstelse i värmen. Kanske en vinter kanske ett år kanske längre.
Vi behöver ha drömmar, ha något att sträva mot något som finns där i framtiden som gör att man orkar med vardagen här och nu...
