Jag har tjatat en del om ryggen, vården (läs bristen på vård) i mina facebook inlägg den senaste tiden. Om vikten av att fortsätta träna även när hälsan inte är 100%. Nu skall jag beklaga mig i ett längre format än jag tycker är lämpligt på fb.
Problemen eskalerar och det verkar gå fort.
Jag har haft så ont dom senaste dagarna att jag har haft svårt att gå. Har sedan ett tag märkt att dom försämrade nervimpulserna gjort att mina fötter förtvinat, nu tycks det vara knäna som står på tur. Dom små musklerna som skall stabilisera knät är helt tydligt också på tillbakagång. På mitt vänstra knä känner man en tydlig förändring när man känner efter med fingrarna och jo det både syns och känns när jag går.
Jag är inte den mest husliga men jag självklart försöker jag anstränga mig nu som då för att underlätta livet för min kära sambo. Men nej kroppen fungerar inte som den ska och trots viljan går det helt enkelt inte. Jag vill umgås, hjälpa till att skötta och leka men vår 10 månader gamla son men det är i det närmaste omöjligt för mig att ens göra det jag verkligen vill än mindre göra det jag borde. Inte en gång har jag rent fysiskt klarat av att leka med min son på golvet eftersom det är för smärtsamt. All lek han och mig emellan har förflyttats till säng eller soffa med alla begränsningar det innebär. Svårt att sätta ord på hur det känns att gå minste om så pass mycket av min sons första tid på planeten. Visst har jag med säkerhet många år på mig att ta igen det jag förlorat nu men alla som har barn vet att den första tiden är unik eftersom det händer SÅ mycket med de små liven första året.
Jobb vs. sjukskrivning.
Trots min höga arbetsmoral (nästan osund) så börjar jag överväga sjukskrivning. Hittills har jag tänkt som såhär. Jag har lika ont på jobbet som hemma så varför inte jobba, men nu är även min gräns nära. Jag har haft en period när jag kunnat flexa lite när det varit som djävligast. Då hade jag långt ifrån dom problem jag har idag så jag typ vande mig vid mina problem och slutade flexa... Får helt enkelt se hur jag mår imorgon, övermorgon.... i framtiden.
Gällande vården.
Jag skall ta den förkortade versionen trots att det faktiskt inte finns så mycket att skriva om den...
Efter lite bekymmer fick jag till slut tid för en MRI och efter en hel del väntande fick jag sedan tid till en läkare. -Det här måste vi operera. Sa han rätt omgående. När frågade jag -För min del kan vi göra det nästa vecka men..... det här sjukhuset har en policy so säger att du först måste genomgå en rehab session. Jaha!? Både läkaren och jag var eniga om att det nog inte skulle lösa mina problem eller ens lindra dom men men en policy är en policy. Efter lång väntetid fick jag då tid till fysioterapeuten, jag förklarade i stort vad läkaren och var eniga om och jo min fysioterapeuten höll med. Blev bara två besök innan vi enades om att det var slöseri både på hans och min tid att jag fortsatte min session.
Nu efter ett gäng månader har jag fått en telefon tid till läkare jo jo sidu nå bättre än ingen tid alls.
Jag vet alltså inget om vad som kommer att ske eller ens om något kommer att ske men såhär kan jag inte ha det!
