Nytt år nya möjligheter-glöm det!

Det är nyårsafton. Många går omkring och hoppas på att det nya året skall innebära nåt form av mirakel. Är du en av dem? HALLÅ tror du på tomtar och troll också? Nä sanningen är att när vi vaknar på nyårs dagen är det mesta som förr. Ja du kanske har lite huvudvärk är bakis men handen på hjärtat, är det något unikt som inträffar bara denna dag!? Tja jo en del kanske har friat, någon har gift sig, nån har varit otrogen eller blivit bedragen, nån har hittat kärleken i skumvins yra, nån stackare har sprängt bort sina fingrar eller på annat sätt skadat sig eller någon annan i sitt försök att leka pyrotekniker. Men i övrigt är livet och världen i allra högsta grad precis så som den alltid har varit på gott och ont.

Nyårslöften
Glöm det där med nyårslöften, det funkar INTE! Varje dag bjuder på nya möjligheter nya prövningar, alla dagar varje dag är en ny möjlighet.

Att tro att något magiskt skall inträffa bara för att vi skriver 2014 istället för 2013 i kalendern är bara att lura sig själv. Om Du vill ha förändring i ditt liv så måste du inse att varje dag är en ny möjlighet!

Med detta sagt så skall jag rada upp en del mål som jag har för 2014. Nej det handlar inte om nyårslöften. Jag tror helt enkelt inte på nyårslöften. Varför? Jo därför att nyårslöften är för luddiga! Vill du nå nya mål det kommande året så behöver du bara lova dig själv en enda sak. Lova dig själv att strunta i nyårslöften och börja ge dig själv daglöften istället. Idag skall jag börja träna, idag skall jag sluta röka, idag skall jag... Jag har berört det här med daglöften tidigare, lite kort kan man väl säga att daglöften har fördelen att de är konkreta, du ger ditt löfte och gör som du lovar och vips... löfte efter löfte uppfylls och du kan känna dig nöjd och glad och ta dig an nya prövningar, nya löften och utvecklas som människa dag för dag.

Så till min lilla check lista (önskelista) för det kommande året. Listan är skriven utan inbördes ordning.

• Träning. Jag vill ta min träning till ny nivå. Ta min fysik och ta min kropp ännu ett steg närmare perfektion (enligt min personliga definition). Finns även lite planer på att i större grad hjälpa andra att nå sina träningsmål. Den som vill veta detaljer i hur min plan ser ut eller blir sugen på att själv ta ett steg framåt på denna front så är det bara att hålla utkik eller varför inte kontakta mig. Jo jag har ett mycket konkret mål och tydliga delmål vilket jag anser att är avgörande för att planen skall lyckas. Kort sagt skall jag bli större och bättre på alla plan.
• Fotograferandet. Ett annat av mina stora intressen. Jag skall definitivt fota
  
  mycket mer, även här har jag konkreta mål. Det är dags att ta bilder på en högre nivå och jag siktar på att få någon bild publicerad. Finns ett par "grenar" inom fotograferandet som jag brinner lite extra för och det är där krutet skall läggas. Fotografering är lite som min träning. Det handlar om planering, tålamod och målmedvetenhet och båda funkar lite som ventiler och terapi för mig...
• Familjelivet. Kan tyckas att det är lite underligt att ta upp en så självklar punkt. Men jag vill utvecklas på alla plan. Bli en bättre pappa till alla mina barn, bli bättre på att ta ansvar på hemma plan...
• Personlig utveckling. Jag har liksom dom flesta mina fel och brister. Att erkänna både för sig själv och andra vad dessa brister är är ett stort steg närmare ett rikare lyckligare liv. Jag är på god väg men är ändå bara i början av denna långa process. Men insikt kommer ansvar, ansvar att förändra...

2013 har jag tagit stora kliv i min personliga utveckling, den här bloggen är en del i den processen. Jag vill låta det hjulet rulla vidare. Vill fortsätta dela med mig av mina erfarenheter, mina "sanningar", min syn på livet dela med mig av ditten o datten. Att beröra, uppröra, få dig som läser att känna något. Jag skriver av egoistiska själ men jag vet att en del av det jag skrivit såhär långt har både berört, upprört och till och med hjälpt en och annan av er. Jag hoppas att det blir mer sånt.

Finns några konkreta råd som jag vill att du skall ta med dig in i nästa år.

-Om du alltid gör som du alltid gjort kommer allt att förbli som det alltid varit.

-Om du sitter och väntar på att livet skall förändras så väntar du förgäves. Du bara Du kan ändra på Ditt liv!

-Lev i nuet. Nu är allt vi har..

-Förhala inte Din storhet. Din bästa tid är NU. Och om den inte är Nu... När är den då?

Hoppas att alla Du som läst får ett kanon år, att Du inser dina styrkor och brister och använder den kunskapen till att förändra ditt liv till det bättre. Ett rikare, friskare, lyckligare sådant.
Lycka till och kom ihåg att varje dag kan vara början på något nytt. Varje dag är en ny chans för Dig.

Gott Nytt År

Undvik matkoma och annat negativt under julen.

Under julhelgen är tillgången på mat i det närmaste obegränsad, lägg till allt godis, alkohol och andra kaloritäta drycker så har vi en tickande bomb!

Men de e väl inga så farligt att att lite extra lite nu som då...  Men där har du fel, och problemet med julen är att det sällan blir bara en eller ens två måltider då du överäter och dricker. Uppesittarkväll = snacks och dricka, Julafton = ett sjuhelvetes ätande från morgon till kväll, juldag = ännu mera mat, besök hos moster/faster ja ni vet tjocka släkten god mat, dricka och godis. Så toppar vi det hela med en rejäl fylla på juldags kvällen! Tja alla har vi väl våra traditioner men dom flesta av oss äter och dricker på tok för mycket under den stundande helgen....

Så, här är några saker du kan göra för att göra den här julen mindre skadlig!

Att åka till en fest eller högtid utsvulten är ett stort misstag. Då blir det lätt att man äter på tok för mycket av det goda men inte alltid så hälsosamma. Så se till att få i dig lite hälsosam mat bestående av mycket grönt och kött och innan stundande fester, då ökar chansen att du håller ditt ätande inom rimliga gränser.

Fokus på speciella livsmedel

Trots att det är jul så behöver du inte äta allt som bjuds. Det kommer att finnas mat kvar även efter alla helger. Så välj sånt som du är lite extra sugen på och skippa resten. Själv har jag inte mycket till övers för julmat men är svag för choklad så jepp jag ska äta choklad. I övrigt kommer mitt ätande att vara hyfsat "normalt" hela julen. Se till att få i dig rejält med grönt, brukar vara brist vara på många julbord men då får du helt enkelt ta saken i egna händer. Passa på att äta den jul mat om trots allt är riktigt bra. Skinka (men ge svålen åt någon äldre släkting eller husdjur som verkligen uppskattar svålen), köttbullar, kalkon, fisk i alla dess former, potatis (måttliga mängder), brysselkål, broccoli, ärter ja allt som är grönt kan du vräka i dig av.

Välj ut en fusk dag.

Om du har svårt för att begränsa dig när bordet står dukat. Välj en dag då du tillåter dig att äta och dricka precis vad du vill och känner för. Du vet säkert på förhand vilken av alla bjudningar när det kommer att vara svårast att hålla igen. Släpp loss och ÄT. Men (alltid detta men) det betyder att du måste vara hård och sträng mot dig själv under resten av julen. Ditt val, välja med omsorg vid varje sittning eller vrål äta på en av dom.

Passa på att träna när du ändå är ledig!
Du kan lätt klämma in ett eller flera träningspass under jul helgen. Vad hindrar dig? Gymmen håller öppet och du borde absolut passa på. Brukar vara skön stämning i träningslokalerna under helger (gäller även "normala" helger). Lite mindre folk och framförallt mindre stress på gymmet gör gott för både kropp och själ. Råkar du vara på resande fot kan du ju passa på att viga dina tränings vyer och testa på att träna lokalt.
Nej såklart måste man inte gå till gymmet under helger som denna. Men om du skippar gymmet så se iaf till att få till några rejäla promenader alt jogging turer. Då kan du kanske unna dig ett par extra choklad praliner eller nåt annat du suktar efter.

Julens budskap
Vi tycks helt ha glömt vad det här med jul egentligen handlar om. Nej det handlar inte om att stressa på som tok, shoppa upp alla besparingar och eventuellt tillgängliga krediter och nej det handlar inte heller om att äta tills du nästan kräks. Det handlar om att umgås med nära och kära. Att samla dom som betyder mest för Dig och visa vad dom betyder för dig. Tänk på detta, stressa mindre tacka nej till bjudningar du inte innerst inne vill vara en del av. Och visa dom som verkligen betyder något för dig vad dom betyder och sist men absolut inte minst ta hand om dig själv och tänk på vad stoppar i dig.

Samanfattning
1. Tänk på vad du äter. 
Välj det du verkligen tycker om och ät normala portioner. Stoppa i dig så mycket grönt du kommer över. Lättaste sättet att undvika överätande är att vänligt men bestämt tacka nej till omgång 2, 3 och 4.

2. Välje 1 (en) dag då du äter det du suktar efter.
Den här dagen äter och dricker du precis vad som faller dig in (men det skadar inte med vis återhållsamhet).

3. Passa på att röra på dig och träna.
Släpa med ungar faster, moster, farbror, kusiner eller vem du nu firar med till gymmet eller smit iväg på egen hand. Känns gymmet som en omöjlig lösning så ta promenader, själv eller tillsammans med andra.

4. Julens budskap handlar inte om vare sig mat eller alkohol.
Umgås med nära och kära. Vissa vad dessa betyder för dig och framförallt vissa att du älskar dig själv genom att vara snäll mot kroppen och inte fylla den med en massa fett och alkohol.

5. Drick massor med vatten.
Du bör alltid dricka mycket vatten 3-4 liter för normala vuxna. Väljer du att dricka sprit och alkohol så varva, vartannat glas vatten. Då slipper du bli lika full som tidigare år och mår mycket bättre dagen efter.

God Jul & Gott Nytt År kära läsare.

Jag blir så rörd så det gör ont i själen.

Jo de e så. Jag skriver en enkel blogg om ditten och datten om mig och mitt liv.

Vad händer jo jag får mängder med mail, kommentarer och pm via fb och ja spontana uppskattande kommentarer från folk jag typ känner och inte känner alls som kommer fram till mig på stan. Ja till och med en kram. Blir som sagt varm i hjärtat, rörd och berörd. Vad är det då som berör Dig? Är det sättet jag skriver på, mitt språk, innehållet eller bara det faktum att jag blottar min själ mitt innersta väsen för Dig. Nä int behöver du svara med lite nyfiken blir jag nog. Jag har ju bara mina egna referenser att se till och i det kartoteket finns det några få exempel på sånt som berör Mig. När man känner att det som står skrivet är äkta är från hjärtat, rakt, ärligt och relativt ocensurerat då blir jag berörd. Nej det behöver nödvändigtvis inte handla om det allra yttersta känslospektrat, sorg och bedrövelse men det måste vara naket och på gränsen till brutalt ärligt. Då, först då fångas min uppmärksamhet och Jag blir berörd.

När jag skriver skriver jag som jag tänker. Liksom bara rakt ut utan nåt filter. Styckindelningar kommatecken och meningsuppbyggnad och själva språket ja precis allt är en spegling av hur tankarna i mitt huvud ser ut. Jo jag vet de e djävla röra där uppe på dom flesta avdelningar eller nä på alla.

Jo just de jag har ADHD. De betyder att rätt ofta när jag sparkar igång hjärnkontoret så är det ett virrvarr av tankar som sätts i rullning så även när jag skriver. Det här gör att jag det kan komma en ström med tankar och meningar kring vidt skilda ämnen. Det händer att jag skriver ner såna meningar mitt i ett annat inlägg för att jag tycker dom är bra formulerade och därför inte vill tappa dom. Jag kan också ha två tre ibland flera inlägg igång samtidigt, men nä de är inte en lyckad lösning för mig utan bäst blir det nog om jag försöker hålla mig till ett åt gången och istället gör parenteser (lite som man skrev i marginalen på den goda pappers tiden) med meningar som berör helt andra ämnen.

Kan man då skriva om precis allt!? Den här frågan brottas jag med rätt ofta. Nä jag vill ju verkligen inte censurera eller begränsa mig. Men jag vill ju inte heller väcka anstöt eller medvetet såra någon. De här skapar vissa konflikter hos mig som "bloggare". Jag försöker vara noga med att alltid få fram att det jag skriver om handlar om Min upplevelse Min sanning. Men visst har det hänt och kommer säkerligen att hända igen att nån känner sig kränkt eller på nåt sätt uthängd. Men än en gång den här bloggen är inte för alla. Den handlar inte om mode, musik, film, eller annat ytligt som är pop i blogg världen. Den handlar om Mig mina känslor min upplevelser och betraktelser kring både smått och stort.

Jag är så sjukt tacksam för att just Du läser, för att Du skickar feedback, för att Du bryr dig. Det spelar mindre roll om Du blir arg, glad eller ledsen. Bara Du blir berörd. 

Med flaggan i topp och sorg i mitt hjärta.

Det är den 6e december Finland självständighets dag. En dag värd att fira för alla oss som kallar oss finnar. En dag då vi skall skänka en tanke till våra förfäder som offrade liv och lem för att vi idag får leva i ett land fritt från förtryck, för att vi idag inte tillhör Ryssland och inte är styrda av Putin.

Detta är också en dag av stor sorg för mig. En dag när flaggorna vajar och vi alla är lediga är mitt hjärta lite extra tyngt. Jo då sorgen finns där varje dag men eftersom min älskade dotter kom till världen just denna dag så blir den extra tung.

Min dotter skulle ha fyllt 15 år just idag.

Min älskade förevigt saknade dotter Julia. 

Hon hade varit en tonårs tjej med allt vad det innebär. Som far hade jag förmodligen oroat mig för alla dom killar som liksom jag själv i den ålder är sprängfulla av hormoner och erövrar lust. Jag hade förmodligen granskat varenda en potentiell friare in i minsta detalj och säkerligen funnit brister och fel hos dom alla. Inte tyckt att någon av dom skulle varit värdig min prinsessa. Det hade förmodligen blivit många långa kvällar och nätter när jag som far suttit uppe och oroligt väntat på att min skatt skulle hitta hem. Men så blev det inte.

Jag fantiserar ofta om vilken typ av tjej min dotter hade blivit om hon fått chansen att växa upp. Hade hon idag kallat mig, pappa, farsan, gubbe eller gubbdjävel. Tja förmodligen hade jag fått stå ut med en blandning av dessa. Hade hon lyssnat på One Direktion, Justin Beever eller hade hon kanske färgat sitt vackra blonda hår svart och målat sig natt svart runt ögonen och kallat sig emo. Hade hon växt upp till att bli en häst tjej, sysslat med dans, gymnastik, musik, konst, kampsport eller blivit en fotbolls tjej. Jag hade hoppats på nåt annat än fotboll (har mina bestämda fördomar om just den sporten). Hur som så hade jag hjälpt henne så gott jag kunnat om jag bara hade fått chansen...

Julia hade nog växt upp och redan vid denna ålder varit en stark och självständig tjej men bestämda åsikter om det mesta. Hon visade tydliga tecken på det redan tidigt. Hennes mor och jag brukade spekulera i om det möjligen kunde ha att göra med att hon var född just på självständighetsdagen. Hon vek sällan ner sig när det bjöds upp till kamp med store bröderna och gick ofta segrande ur dessa fejder. Hon visste vad hon ville och så fick det bli.

Även när hon blev sjuk visade hon prov på sin envishet och kämpar glöd. Hon var stark både kroppsligt och mentalt. Pallade med tuffa behandlingar och visade ett mod som inte går att beskriva. Många gånger visade hon upp en styrka som var många gånger starkare än den jag som far kunde frambringa. Hon imponerade in i det sista både på mig och alla andra i sin närhet.

Jag minns så väl den dagen när Julia själv börjat inse att hennes dagar var räknade. Hon började prata i termer som "om jag börjar skolan", "om jag blir si och så gammal om om om (ALLTID DETTA FÖRBANNADE OM). Så här började hon prata långt innan någon av oss andra hade insett att hon närmade sig slutet på sin långa kamp. Det finns inga ord som kan förklara den sorg och förtvivlan som grep tag i mig den dagen, den dagen när jag insåg att min älskade dotter hade börjat nedräkningen mot det som för mig då var alldeles otänkbart men för henne redan var fullt påtagligt, naturligt och verkligt. Jag grät floder och visste inte vad jag skulle ta mig till. Visste inte hur jag skulle hantera mina känslor, min rädsla, frustration och sorg.

Att leva med sorg.
I stort sätt alla bär vi på någon form av sorg. Dom flesta av oss har någon eller några nära och kära som lämnat oss och som vi sörjer. Självklart kan man inte gradera sorg. Men personligen tror jag ändå att sorgen efter sitt eget barn är lite speciell. Det strider liksom mot naturen att tvingas begrava och ta farväl av sitt eget barn. Jag får ofta frågan hur fan jag klarar av att bära min sorg. Jag har inget riktigt bra svar på den frågan, jag vet bara att jag inte har något val. Jag bara måste klara av att hantera den. Visst det är tufft som fan, vissa dagar är förstås svårare än andra. Idag är definitivt en sån dag. Födelsedagar både min dotter, hennes bröder och i viss mån min egen är såna dagar. Julafton, allahelgona och dagen då hon dog är andra exempel på dagar när sorgen känns mer påtaglig än annars. Sen finns det tillsynes helt vanliga dagar då jag på ett eller annat sätt påminns om min dotter och som blir extra tuffa.

Det enda konkreta tips jag med min erfarenhet kan ge till någon som drabbas av svår sorg är att man måste gen den plats. Försöka hantera känslorna. För mig har det hjälp att skriva,skriva sånger, texter som på ett eller annat sätt berör dom känslor som väller fram. Och jo träning, nu tror du säkert att jag är en komplett idiot (de bjuder jag på) men träning funkar för mig. Jag har ståt på gymmet med min sorg och förvandlat den inre smärtan till kraft och pumpat skiten ur mig. Träningen rensar huvudet på mig och jag får utlopp för min frustration.

Jag kan tacka mina söner för att jag ännu är med och nöter på moder jord, hade jag inte haft dom att ta ansvar för den dagen min dotter lämnade oss så hade även jag valt att segla vidare. Många andra har stöttat genom åren som gått men utan pojkarna hade jag inte haft kraft att härda ut.

Tro mig du vill inte byta liv med mig.

För en tid sedan gjorde jag något jag väldigt sällan gör. Jag var på krog. Jo jag vet jag blir själv lite chockad men även solen har sina fläckar och även fantomen har dåliga dagar. Nå ja jag behöver nog inte be om ursäkt vare sig till mitt eget samvete eller till någon annan för detta tilltag. Körde bil både till och från det lokala vattenhållet och var hemma före 24.

På väg hem hejdas jag av en kille/man som ropar mitt namn och kommer emot mig. 
-hej Conny, vad skall jag göra för att bli som du... 
Där står jag med en man framför mig som alltså undrar hur han skall bli som jag. Borde väl bli smickrad antar jag men jag blir istället bekymrad. 
-jag antar att du menar hur du skall göra för att se ut som jag. 
-nej nej jag vill bli som du, precis som du! 
Hur skall man bemöta detta på ett vettigt sätt, jo jag gör som jag alltid gör. Är ärlig oftast brutalt ärlig oftast helt oavsiktligt men det är bara sån jag är. Och killen hade ju just bedyrat att han vill bli precis som jag. 
-vet du vad, du kanske vill se ut som jag gör ha muskler och så vidare men du vill absolut inte bli som mig! 
Killen tittar storögt och förvånat på mig så jag fortsätter.
 -för att bli som mig måste du ha levt mitt liv och tro mig det vill du verkligen inte! 
Killen forsätter att glo och harklar fram 
-men men alltså du har ju allt. Och ändå har du som jag ADHD. 
-snälla du. Mitt liv är ingen dans på rosor. Varenda djävla dag är en stenhård kamp. Jag kanske kan hjälpa dig med ett och annat men det är Du som måste göra jobbet. 
Samtalet fortsatte en stund och jag fick gång på gång förklara att jag långtifrån har lösningen ens på alla mina egna problem och än mindre på hans problem. Att allt handlar om struktur, ordning och reda, steg för steg dag för dag. För precis så är det i mitt ditt och alla andras liv. Skillnaden är kanske att för mig och andra med ADHD så krävs det mer av allt. Mer ordning mer struktur osv.

Jag kan inte tala för alla med min diagnos men för min egen del är skillnaden mellan en bra och en dålig dag väldigt väldigt liten. Minsta lilla grej som inte går exakt som jag tänkt mig kan utlösa ett kaos som nog är svårt att föreställa sig för dig som är "normal". Jag kan ge er ett aktuellt exempel. 

Det är måndag morgon och jag skall iväg på jobb. Känner efter i fickan o jepp nycklarna ligger där. Iväg till jobb i god tid. Parkerar bilen och plockar upp nycklarna. FAN HELVETES DJÄVLA SKIT! Där står jag med mina stugnycklar. FÖRBANNADE DJÄVLA PISS! Adrenalinet skjuter i höjden, blodtrycket stiger så att jag hör blodflödet som ett sus i öronen. Det är susar så högt att det överrösta radions morgon show. Paniken känns i hela kroppen hjärtat slår så hårt att jag kan se hur hjärtat hamrar i bröstkorgen. FAN FAN FAN.

Jag kör hem, springer in och har ingen djävla aning om var jag skall börja leta efter jobbnycklarna. Jag röjer runt som en tok i kök, hall sovrum det ser ut som en tornado farit runt genom hela huset. Jag är så stressad så att jag är nära att svimma, nära att falla ihop.

Jo jag hittar nycklarna och kommer bara nån enstaka minut försent på jobb. Förstås har jag även glömt min lunchlåda hemma, märker att min tröja är skitig och ut över det är in lur utan ström. Allt det där är världsliga problem de vet jag. Jag är inte korkad, innerst inne vet jag förstås att allt som hänt mig den morgonen händer oss alla men just där just då känns det som om mitt liv håller på att rasa samman. Jag kände att depressionen lurade runt hörnet men just denna gång lyckades jag komma undan...

Det här är bara ett litet exempel på hur små små "misstag" kan få ödesdigra konsekvenser. Så ser mitt liv ut mina vänner. Förut var morgnar som denna ett ständigt återkommande problem. Ja nästan mer regel än undantag. Men jag har lärt mig vissa knep för att få min vardag att fungera. Andra knep för att hålla depressionerna på avstånd. Jag är tacksam för varje dag som går utan missöden. Men för varje dag som flyter på smärtfritt så vet jag att en ny "katastrof" närmar sig. Jo jag vet där har jag något att jobba med och det gör jag men det är inte så lätt när man vant sig vid ett liv där lugnet och ordningen hänger på en skör tråd. Varje dag är en kamp, Jag går en balansgång där minsta lilla snedsteg kan leda till totalt kaos följt av en ond spiral som leder rätt ner i avgrunden. Depression, ångest, panik ja till och med dödslängtan lurar där nere. Så jag gör vad jag kan för att hålla mig på den smala stigen, för att hålla huvudet ovanför vattenytan, för att överleva.

Nej det är inte synd om mig, jag kommer att klara mig. Men Nej du vill nog inte byta liv med mig...

Med vetskap kommer ansvar, ansvar att göra så gott man kan, att leva och att överleva.

Jag skriver från sjukbädden

Nej jag är inte kvar på sjukhuset utan jag är hemma igen och har så varit i en veckan. men jag ligger här och kan inte så mycket annat göra. Jo visst jag kan titta på film, surfa på nätet, skriva syrliga kommentarer på facebook men i övrigt är jag rätt begränsad.

Kanske låter som ett dröm liv för dig när du jagar fram i vardagen med jobb, ungar, hundar, träning och det sociala. Men så fan heller. Jo jag har också haft dagar på jobbet när jag längtat hem till sängen men det är en helt annan sak när man ligger här och inte har något förbannat val! Mitt liv styrs av min medicin planering, ett schema som ligger i köket och guidar mig mellan pillerburkarna så att jag inte skall glömma eller ta fel piller vid fel tidpunkt.

I morse skickade jag iväg min yngsta son efter att han varit hos mig på "min" vecka. Jo det var förstås jätte kul att ha honom här men (alltid detta djävla men). Jag känner såklart att jag inte funnits där på det sätt jag önskar. Visst vi har legat i sängen och tittat på film i stort sätt dagligen men ändå. Jag har bara en gång orkat vara ute med honom och då blev det en 10 minuters promenad. inte mycket att skryta med, Jag har inte ens kunnat hämta och förra honom till skolan eftersom jag ligger där jag ligger och varken kan eller får köra bil.

Nej det är inte synd om mig, och ja jag vet det handlar bara om tid innan jag är på fötter igen. Ingen vet dok hur lång tid 1, 2, 3, 4, eller fler veckor Beats me! Jag har lite planer på grejer jag borde passa på att ta itu med nu när jag ändå varken kan träna eller´jobba. Men va fan de handlar ju om ork också!

Nåja jag reser mig snart igen och pang så är man tillbaka i ekorrhjulet och jagar runt där med er andra och varje dag är den andra lik. O jo då dj..ar ska jag träna igen de kan ni hoppa upp och sätta er på.

De var det för denna gång från denna säng. Over and out.

Att gå från elit tränande till krympling är fan ingen höjdare.

Nä jag har kanske inte tillhört eliten, men jag har tränat, ätit och levt som eliten inom min ”sport”/livstil gör. Jag har haft stenhård koll på kosten och tränat hårt och målmedvetet 5-6 pass i veckan. Det mesta i mitt liv har kretsat kring träning. Träningen har gett mig dom rutiner jag så väl behöver. Har länge levt ett liv där jag ätit var tredje timme, varit noga med balansen mellan kolhydrater, fett och proteiner. Nu bryr jag mig knappt om mat och det enda som är schemalagt är piller intaget... Att gå från ett inrutat välplanerat sunt liv till det liv jag nu tvingas foga mig till gör ont som fan i både kropp och själ.

Tummen upp för morfin pumpen

Att knappt kunna gå eller stå eller ens sitta i matbordet med mina nära och kära gör ont som fan,

psykisk smärta framkallad av den fysiska som gör allt detta som vi vanligtvis tar för givet i det närmaste omöjligt. Att nätt och jämt kunna gå på toa och utföra sina behov utan att skrika för att det gör så ont, att bli tvungen att ligga i sängen dag ut och dag in och glo upp i taket eller titta på film, inte för att jag känner för det utan för att det inte finns något alternativ. Det känns mina vänner.

Jag hade mina aningar om att jag hade diskbråck. Jag hade begärt en remiss till en MRCT (magnetrötgen) men jag hann inte få någon tid till den undersökningen före min kropp skrek efter akut vård. Så blev det, via akuten och vips iväg med helikopter till moderlandet och den förevigt grå staden Åbo. Väl där blev en MRCT gjord rätt omgående. Den visade klart och tydligt att en disk skjutit iväg och tryckte direkt på den nerv som styr i princip allt som har med mitt vänstra ben att göra, plus en del annat så som förmågan att styra över dom naturliga behov man har. Den första läkaren som tittade på bilderna tyckte vi skulle avvakta ett tag men dagen efter hade en annan läkare en helt annan syn på det hela och det blev pang boom iväg till operation.

Det mest smärtsamma jag någonsin upplevt.

Jag har under mina drygt 40 år varit med om en hel del saker som framkallat rejäl fysisk smärta men när jag rullades in i operationssalen och skulle läggas i rätt position för själva ingreppet... ja fy satan säger jag bara. Den läkare som hade hand om sövningen förklarade att det nog kunde bli rätt smärtsamt för mig att inta rätt position men att dom inte kunde ge mig smärtlindring eller liknande innan jag var i position. Jag placerades liggandes på mage (bara det sköt iväg smärt vågor genom hela kroppen) därefter vek sig bänken under mina knän och jag skulle dra knäna så högt upp mot bröstet som det bara gick. Jag lovar att jag svimmade flera gången av smärta innan jag låg i rätt position. Då hade jag förstås för hög puls och blodtryck efter smärtupplevelsen för att jag ens då skulle kunna få nån mer lindring. Efter ett tag sänktes både puls och tryck så att jag kunde få dom efterlängtade drogerna och till slut somna.

Dygnet efter operationen var ett rent helvete, tacka gud för morfin pumpen.

Vi uppvaket vakande jag till i korta sessioner.  Jag blev snabbt informerad om att jag hade en liten gummi blåsa i höger hand och att jag kunde trycka på den om smärtan var för svår. Jag vet inte hur många tryck det blev men till slut blev jag väckt på riktigt. Jag rullades tillbaka till avdelningen och hade nu en knapp med motsvarande funktion som blåsan hade haft under uppvaket . Jag är ju lite envis av mig och ville inte trycka så ofta på knappen, det hände mer än en gång att någon sköterska tyckte åt mig och in i dimman for man som en raket.

När det börjades diskuteras hemfärd så hade jag ju helt klart för mig att jag skulle få åka hem på samma sätt som jag har åkt till Åbo nämligen med ambulans helikopter men nej. Tydligen var detta ett otänkbart alternativ. Jag hade att välja mellan Vikingline dvs 6 timmar på färja följt av 30 minuter bilfärd. Med tanke på att jag varken kan eller får sitta mer än några få minuter i sträck så tedde sig detta alternativ som helt otänkbart i min värld. Och med tanke på att färjorna har en benägenhet att åka förbi lilla Åland nattetid om det blåser för hårt och jag då helt plötsligt skulle befinna mig i Stockholm och på nåt djävla sätt ta mig därifrån så NEJ. Alternativ två var reguljärt flyg. 25min i ett litet flygplan är kanske heller inte idealet med tanke på rådande omständigheter men valet var ändå väldigt enkelt. Flygresan gick bra och jag kunde stå större delen av dom 25 minuter den tog. Men start och landning var ingen direkt höjdare och kändes rejält i ryggen...

Nå nu är jag då hemma i mitt lilla hus som utrustats med sittdynor och toalettförhöjning. Jag känner mig som om jag vore gravt handikappad och fånge i mitt eget hem. Det värsta är att jag inte har någon konkret tidsplan på hur länge läget kommer att vara som det är nu. Jo jag vet det blir bättre med tiden men betyder det att jag skall spendera större delen av 1, 2, 3, 4, eller fler veckor i sängen? Ingen vet verkar det som, så den som lever får se.

Till alla er som knorrar över att det är lite segt att stiga upp en helt vanlig vardag i november. Tänk på att det finns dom som har det värre än ni. Nä då tänker jag faktiskt inte i första hand på mig själv utan på alla dom i resten av sina liv skall leva utan att kunna röra sig fritt eller ens kunna röra sig överhuvudtaget.

Med vetskap kommer ansvar, ansvar att göra det bästa av situationen.

En minst sagat anorlunda födelsedag på operationsbordet

Det hela började med lite små känningar i kors ryggen eller lend ryggen som det egentligen heter. Jag har haft mina aningar och fått mina varningar men valt att ignorera dessa. Nä inte för att jag inte visste bättre utan för att jag har haft samma bekymmer i nacken och där lyckats träna bort symptomen och kanske tom själva skadan.

Till en början trodde jag det rörde sig om en liten djävla muskel långt inne i sättet/rumpan som krånglade. Denna lilla muskel är musklernas motsvarighet till bildtarmen dvs du har ingen större nytta av den och märker inte av den innan den börjar djävlas. Det var inte bara jag själv som hade förhoppningar om att det var denna finger tjocka muskel som fungerar mer som ett ledband än som en muskel som var upphovet till dom smärtor jag kände. Jag var till läkare, blev undersökt och medicinerad mot den åkomma som kalas piriformis syndrom (falsk ischias).

Plötsligt sa det pang. El nä det var inget ljud utan det bara hög till i ryggen och nu en vacka senare ligger jag på sjukhus i Åbo full pumpad med morfin likande substanser och inväntar operation.

Jag hade fått remis till magnetröntgen och skulle väl ha fått vänta några veckor och betalat en mindre förmögenheten men så blev det inte. När jag märkte att jag började få svårt att kontrollera dom naturliga behoven (både svårt att hålla tätt och svårt att få det gjort som skall göras på wc) så blev det till att uppsöka akuten. Det utväcklade sig inte bättre än att det blev helikopter färd till Åbo, akut MRCT och ja med största sannolikhet operation inom några få timmar från skrivande stund.

Hur påverkas då jag av detta? Jag som har långt gångna planer på att ånyo tävla i bodybuildnig och vars liv i mångt och mycket kretsar kring träning. Tja för inte allt för länge sedan skulle jag ha brutit ihop totalt både fysiskt och psykiskt. Och visst känns det som ett hårt slag men det känns ändå som om jag står rätt stadigt. Jag kanske får mer tid till att hjälpa andra att nå sina mål. Mer tid till att utväckla andra sidor än dom fysiska hos mig själv. Nä jag säger inte att det blir lätt att tvingas avstå träningen helt ett bra tag för att sedan mer eller mindre börja om. Men jag vet att jag klarar det.

Det är djävligt lätt att man gräver ner sig i självömkan istället för att se möjligheter i dom prövningar som livet bjuder på. Vi borde alla inse att livet är för kort för att vi skall ha tid att sitta och tycka synd om oss själva. Handen på hjärtat hur djävligt du eller jag än har det så finns det alltid dom som har det värre.

Se möjligheterna i livet. Njut så länge du får vara frisk. Dela med dig av dina erfarenheter till andra. Varje dag har något gott i sig hur djävlig den än må vara. Det gäller bara att lära sig att se det goda och ta det till sig.

Tack för att du följer min blogg det betyder mycket för mig.

Jag är inte stålmannen, vare sig fysiskt eller psykiskt

Det är dags nu. Dags att sluta leka struts ta huvudet ur sanden se sanningen i vitögat och anpassa sig efter verkligheten.

För ett par dagar sedan small det till i ryggen under ett träningspass, jo varningssignalerna har funnits där tidigare men jag har försökt att blunda, försökt förtränga och hoppats på att min intuition varit fel men (alltid detta förbannade men) nu går det inte längre att blunda. Inte ens jag kan längre låtsas som om allt är okej för det är det inte. Har inte fått diagnosen ännu men är såpass kunnig att jag med 90% säkerhet kan själv diagnosticera. Jag har diskbråk! Jag vet det nu, jag kommer att behöva ändra en hel del av mina planer för framtiden. Låter jag överdramatisk, tja kanske det.

Hur jag kan vara så pass säker

En hyfsat bra illustration som förklarar diskbråk

Tja när jag böjer ner hakan mot bröstet så känns det som om någon skulle köra in en kniv i ryggen på mig, När man för hackan mot bröstet så sträcks ryggmärgen ut och ja gör det ont då är inte allt som det ska... När jag gick ut med hunden och kommit en bit började det först värka och efter en stund domnade ena benet bort,, Nerverna ligger i kläm och blir "överstimulerade". Jo jag kan göra listan längre men jag skall inte tråka ut er...

Nej diskbråk är inte världens undergång kanske men eftersom det mesta i mitt liv kretsar kring träning, alla mina livsviktiga rutiner styrs av den, största delen av mina vänner har på ett eller annat sätt med träningen att göra. Träningen är med andra ord en väldigt stor del av min identitet...

Hjärnans förberedelser.
Jo min hjärna har börjat förbereda sig (eller blir det mig). Jag drömmer om att bli sängliggande, sitta i rullstol o ja en hel del annat som har med rörelse eller snarare brist på rörelse att göra. Jag grät när jag vaknade. Nä jag vet diskbråk betyder inte slutet på all form av rörlighet, betyder egentligen inte slutet på nåt men det betyder förändring rejäl sådan och lååång rehabilitering. Skall väl inte måla fan på vägen innan läkarna fått säga sitt men eftersom jag i princip redan vet så är det lika bra att börja förbereda kropp och psyke på nya vanor, nya rutiner,

Såhär ser planen ut just nu
Jag skall lägga om träning och diet en aning. Nej jag tänker inte sluta träna utan jag kör på så hårt jag kan tills det verkligen inte går längre. Men det blir ett annorlunda upplägg. Mer fokus på förbränning och på att tappa lite av det hull som jag medvetet lagt på mig, Om det blir fråga om operation så gissar jag att det bli en längre tid av sängliggande efteråt och då vill jag vara i skick, kan dessutom bli aktuellt med kryck gång och av erfarenhet så vet jag att det är en klar fördel om man inte behöver stappla omkring med mer än nödvändigt då.

Det kanske verkar som om jag har allt under kontroll. Nja det är rätt enkelt i teorin men det är helt annan sak att genomföra. Det lär bli en hel del tårar och tråkiga tankar ett tag framöver men jag är inte typen som viker mig... Nej jag är inte stålmannen (inser den smått olämpliga ironin eftersom skådespelaren Christopher Reeve som spelade stålmannen skadade sin ryggmärg och senare dog av skadorna) men att bara ge upp är definitiv inte att alternativ. 

När man ställs inför prövningar som denna så finns det två typer av reaktioner. Antingen bryter du ihop och börjar tycka synd om dig själv eller så bestämmer du dig för att göra det bästa av situationen. Du har alltid ett val! Oberoende om det gäller problem med hälsan eller något annat som gått åt helvete så har DU alltid ett val, Visst det är lättare sagt än gjort att se ljuset i det som ter sig som kompakt djävla mörker men om man inte ens försöker så går det absolut inte! 

Efter regn kommer sol, och om det det verkar vara ett ihållande lågtryck så är det bara att gräva fram regnjackan och göra det bästa av situationen. Det är Din förbannade plikt mot dig själv, min plikt mot Mig själv att ALDRIG ge upp.

Kränkt i skolan av djävulens arvinge

Mina minen av skolan är kanske inte dom bästa, jag fick dyslexi diagnos när jag började högstadiet och fick agera försökskanin...

Vill du läsa mer om mina diagnoser så läs: Då var det dags att lätta på korsetten

De jag skall skriva om nu är lite...låt oss säga svårt. Jag menar hur skriver man om en lärare/lärarinna utan att det blir kränkande? Eller är det på nåt sätt ok att liksom ge tillbaka för dom kränkningar hon/han (vägrar använda hen) utsatte mig för under skoltiden?

Skit samma jag skriver bara får ta smällen när den kommer om den kommer och då mina vänner lovar jag att slå på stora trumman och de hårt.

När jag gick i skolan blev jag kallad för dum och lat av i stort sätt hela lärarkåren ända tills jag började högstadiet. Men nej det tog ju inte slut där, inte helt iaf. De fans en plågoande som gjorde sitt bästa för att förnedra mig och denne lyckades rätt bra med sin själv åtagna uppgift. Ett exempel som etsat sig fast lite extra är när vi hade haft prov. Alla i klassen hade blivit uppkallade en efter en till katedern för att hämta sitt prov utom.... just de JAG. Han. hon, den, det stod där med ett prov i handen och förklarade högt och tydligt att han/hon hade ett överlopps prov som...

1 Inte gått att rätta för att det varit så dålig stavning att det inte ens gick att gissa sig till vad det stod.

2 Plågoanden hade inte ens kunnat tyda namnet högst upp på provet och därför undrade hon/han om det var någon i klassen som blivit utan prov eller som kände igen hieroglyferna som var ristade på pappret. 

Fattar ni viden av den förnedringen? Det gjorde nog inte jag, inte där och då iaf. Visst kändes det för djävligt men jag blev inte förbannad, inte arg, inte förnedrad nej jag skämdes skämdes som fan för att jag ännu en gång hade misslyckats totalt trots att jag visste att jag gjort mitt bästa. Jag hade helt enkelt vant mig med förnedringen så till den grad att Jag tog skulden på Mig och inte var det minsta förbannad på plågoanden som stod där med mitt prov i handen och flinade.

Jag vet inte exakt var eller när jag insåg hur djävla felbehandlad jag blev av detta orakel. Men det var långt efter att jag hade lämnat allt vad skola heter bakom mig för gott! Jag har i vuxen ålder funderat en hel del på hur det kom sig att jag ens tog mig igenom grundskolan men det enda rimliga svaret är att dom lärarna lätt mig segla vidare för att bli av med bekymret. Nu var inte alla lärare i högstadiet i direkt nedstigande led besläktade med djävulen men bara det faktum att den där enda med med djävuls gener hade mig i 3 olika ämnen gjorde ju oddsen rätt små för min del.

Det händer att jag stöter på satans arvinge nu och då. Oftast i gym sammanhang faktiskt. Jag har lockats av tanken att berätta vilka spår förnedringen satt i mig men eftersom jag inser att det inte skulle leda till något gott så har jag valt att avstå frestelsen. Jag har dok bestämt mig för att INTE vara osynlig sattygets sällskap. Jag hälsar alltid artigt med namn och allt. Han/hon är klart besvärad av min närvaro och de faktum att jag är så korrekt och artig. Senast idag möttes vi. Jag hälsade blev först förbisedd som om jag hade varit luft, men lite senare när personen i fråga stod och samtalade med en bekant gick det helt enkelt inte att ignorera min närvaro. Oj va jag njöt när jag såg lidandet i blicken. Nä jag tror inte lidandet var ett bevis på någon sorts ånger. Men gymmet är min borg, där är jag trygg där om någonstans skall och kan INGEN inte ens djävulens avkomma komma undan och behandla mig som luft.

En vacker dag om tillfälle yppar sig skall jag klargöra min syn på rätt och fel. Min syn på kränkningar för just denna person. Jag skall göra det med sån tydlighet så att det helt säkert sjunker in även i den ruttnaste av själar. En vacker dag jag lovar.




Livet går vidare och bitterhet är inte vägen till lycka...

Tankar kring löften och att leva i nuet

En liten guide till fler hållna löften…

Snart är det dags att börja smida på nästa års nyårslöften.. jo de e så vi människor  funkar. Men handen på hjärtat hur ofta har du hållit dina nyårslöften!? Nä just det ALDRIG! Varför blir det så. Svaret är enkelt eller nja kanske inte enkelt men inte så svårt som det kan verka.

Tror dom flesta kan känna igen sig i denna..

Felet med nyårslöften är att det blir allt för diffust. Nästa år skall jag börja träna… varför skjuta på LÖFTET?

Ge dig själv daglöften det funkar 100 gånger bättre! Ny dag nya möjligheter, dina löften blir konkreta och inte diffusa och just därför kommer du att kunna hålla vad du lovar och inte som nu skjuta på nyårslöftet tills det är dags att börja smida på nästa års…

Som så ofta handla mina exempel i mångt och mycket om gym och träning. Den enkla förklaringen till detta är att det är där jag känner att jag verkligen lyckats och att jag därför med någon sorts trovärdighet kan använda mig av gym miljön för få dig att förstå inte bara hur Jag eller Du utan Vi alla fungerar.

Den vanligaste dagen då folk säger att dom skall börja träna är imorgon, sen, före semestern, efter semestern osv. Inte underligt då att det liksom aldrig blir av. Jag som är ofta på gymmet (nä inte ofta djävligt ofta) har sett ett tydligt mönster från år till år. När sommarn övergår till höst dyker det upp massor med nya hugade entusiaster som minsann skall träna bort sommarens synder. Någon gång i oktober börjar det tunna ur rejält i med tränande. Nästa våg kommer efter nyår, just de jag lovade ju de där ju, dessutom skall man kompensera för julens sjukliga överätande. Dom flesta verkar tro att det räcker med att köra några pass i veckan i en månad eller 2 för att förvandla späcklagret till 6pack… Behöver jag säga att det inte funkar. Någon gång i februari tunnar det ur på gymmets parkering igen eftersom just Ditt löfte var lite för diffust. Vadå du har ju börjat träna ju och du lovade aldrig att du skulle fortsätta…

Nästa våg av fitness törstande individer kommer igång någon gång när snön börjat smälta och vi här i norden börjar våga tro på att det skall komma en sommar även efter denna omgång av snö, kyla, mörker och djup depression. Jo så dyker de upp lite nya ansikten någon gång i maj, dom som tror att dom skall lyckas skaffa sig drömkroppen lagom till semestern. SÅ FUNKAR DET. Jag vet det, du vet det, och jepp dom som driver gymmen och har hand om deras marknadsföringen vet det. Det är liksom ingen slump att öppet hus, prova på dagar och erbjudande alltid matchar just dessa intervaller.

Nä glöm allt det där och satsa på daglöften: idag skall jag börja träna, idag skall jag sluta röka, idag skall jag…. Ännu en bra orsak till att dela upp dina löften i daglöften är att du få får känna den underbara känsla som infinner sig när du lyckats uppfylla ett löfte. Kommer inte att hända om du fortsätter med tramset med nyårslöften.

Lev i nuet. Skjut inte upp alla dina mål och göromål till morgondagen eller sen. Finns ett ordspråk som jag tycker passar bra för att beskriva vikten av att leva i nuet: gör inget imorgon som du kunde gjort idag, ty inget varar för evigt.

Ett löfte är ett löfte, det man lovar skall man hålla. Oavsett vad du lovat eller vem du lovat något så ökar chansen att du håller dina löften om du ger dig själv daglöften. Idag skall jag göra en god gärning, idag skall jag börja träna osv.

Lycka till med dina löften. En ide till ett bra nyårslöfte är: Jag skall ge mig själv daglöften... och hålla dom.

Dags att ta död på ytterligare några myter.

Jag har en del gemensamt med de som lider av anorexi. Nä jag lider inte av anorexi och har aldrig gjort det, men megarexi däremot är något jag känner igen mig i.

Vad är megarexi. Megarexi har en symtombild liknande den vid dysmorfofobi (”inbillad fulhet”) Så vi landar ännu en gång i problemet med att känna sig som om man inte duger som man är, som man ser ut.

Jag vågar påstå att rätt många som lider av anorexi har likande grundproblem som mig som lider av megarexi, Spegel spegel på vägen där…. Spegeln visade aldrig det jag ville se. Finns säkert en hel del av er som känner igen sig i detta dilemma (med eller utan diagnoser). Självklart ligger grunden till denna misstro mot spegelbilden i bristande självkänsla och en snedvriden självbild. Jag har i viss mån lyckats återfå tron på spegeln och det den visar men det har varit en låång och tuff kamp för att nå dit.

Det är en vanlig missuppfattning att vi body builders skulle ha något skumt halv sexuellt förhållande till vår egen spegelbild. Visst jag använder speglarna på gymmet, tittar i dom granskar och begrundar. Jag tränar inte för att bli stark jag tränar för att bli stor och få den fysik Jag anser vara den perfekta. Jag mäter inte mina framsteg på gymmet i vikter. Hur mycket jag lyfter eller hur många gånger jag orkar lyfta en specifik vikt säger mig inget om mina eventuella framsteg, säger inget om huruvida jag gör rätt eller fel. SPEGELN berättar om jag gjort vad jag skall och vad jag måste göra annorlunda. Visst jag väger mig regelbundet och även vågen säger en del om hur bra min plan fungerar. Men spegeln är den absolut viktigaste vägvisaren.

Kampen mot spegeln delar jag med många eller snarare sagt alla har väl haft dagar då det vi ser oss i spegeln inte ser det vi förväntat oss eller hoppats på. Vi har stått där putat och dragit in om vartannat men nej det ser ändå ut som påse skit skulle stirra tillbaka på oss. För dom flesta händer det här någon gång nu som då men för alla dom som lider av tex anorexia så är det verkligheten varje djävla dag. Avsaknaden eller bristen på självkänsla och en snedvriden självbild kan driva människor till sjukdom, svår sjukdom. Det är inte lätt att lära sig att uppskatta sin egen spegelbild, att få självkänslan att växa och att lyckas vrida den skeva självbilden på rätt, men det går.

Narcissisism: är en individs självupptagenhet, självförhärligande och överdrivna tro på den egna förmågan. En annan rätt vanlig åkomma som vi som tränar mycket på gym blir beskyllda för att lida av. Ja kan självklart inte tala för alla men NÄ skulle inte tro det. Känner få mäniskor som är så väl medvetna om sina styrkor och brister som dom som tränar seriöst. Men seriöst menar jag då dom som tränar för att tävla. Du kan helt enkelt inte ta dig hela vägen upp på scenen om du tror att du själv är universums centrum. Du behöver ha distans till det du gör och till var du är rent formmässigt för att kunna ta till dig an dom råd och den kritik du får av andra. Detta är avgörande för att lyckas.

Hacka på den stora killen han har ändå inga känslor…. Kan nog inte blir mer fel än så! Klart som fan att jag har känslor massor med känslor och till skillnad från många (dom flesta mindre än mig) så kan jag prata om mina känslor. Kan vissa dom och gör det utan att skämmas.

Om du inte tror på Mig så tycker jag att du nästa gång du är på ett gym skall gå fram till den största av alla och förhöra dig om hans eller hennas tankar kring det här med speglar, känslor eller nåt annat som just du har som fördom. Jag lovar att Du inte blir besviken.

Late bloomer thats me.

Jag är en sen blommare (fan va konstigt det låter på svenska) men så är det.

Jag är övertygad om att dom som var skit snygga som unga har det bra mycket tuffare när åldern börjar göra sig påmind rent visuellt! Har en hel drös med såna i min omgivning du vet dom där som såg ut som Barbie och Ken, som var skit snygga redan när dom föddes och hela livet fått höra hur vackra dom är/varit.

Själv har jag befunnit mig i en helt annan skala kan man lugnt säga. Nä jag var inte jätte ful som yngre men helt objektivt (om man nu kan vara objektiv i detta ämne) så har jag blivit mer och mer attraktiv med åren. Jag är 40 nu snart 41 lite skämtsamt brukar man ju säga -jamän 40 är det nya 30.. För min del ligger det rätt mycket i det. Jag är friskare, starkare o jag ta mi fan snyggare nu än när jag var 30. Visst kommer även jag som tränar som fan och äter sunt att en vacker dag nå mitt livs ”peak” rent utseendemässigt men jag lovar att jag kommer att hålla hårt i handbromsen och streta emot så länge jag orkar.

Även i detta ämne är min uppfattning kvinnor/tjejer lider mer av ett yttre åldrande. Uttryck som dom grå tinningarnas charm gäller ju knappast kvinnor eller? Varför inte? De har nog inte jag nåt bra svar på. Men män lider också av sitt åldrande. Nu handlar det om det yttre åldrandet... Finns så mycket folk som liksom vant sig med att bli överösta med komplimanger i hela sina liv men tänk den tomhet som uppstår när kören av beundrare helt plötsligt tystnar. När dom som haft en hög svansföring helt plötsligt inte längre sticker ut och inte längre befinner sig i uppmärksamhetens centrum. FUCK vilken smäll det måste vara när man trots desperata försök att med hjälp av krämer, smink, hår förlängningar, toning, färgning, div accessoarer och i värsta fall kirurgiska ingrep inte längre syns. Att inte längre vara den som folk på gatan helt omedvetet följer med blicken. Jag är inte en av er men jag lider uppriktigt med er. I ett avsnitt av Solsidan typ förra säsongen så förklarade grillmästare Fredde det där med hjälp av nån formel, hur liksom dom som vad skit snygga och dom som var någonstans i mitten som unga helt plötsligt möts rent snygghets mässigt. Kan nog ligga något i det.

Med bra kost, träning och ett sunt levern överlag så kan vi bromsa en del av det yttre åldrandet. Men bara en del. Tror att dom flesta skulle må bra av att på riktigt inse att åldrande är en naturlig del av att leva. Då tror jag men står bättre rustad mentalt den dagen när skratt rynkorna djupnar och hårfästet krupit bakåt.

Än en gång har jag skrivit ett inlägg om utseende, varför vi jämt stirrar oss blinda på det yttre och totalt ignorerar vårt eget och andras inre kvalitéer. I den bästa av världar skulle vi se lite djupare på folk vi möter i våra liv, tänk vad mycket mer skönhet vi alla skulle få uppleva då.

Just Du är fin som Du är, precis därför att Du är som Du är. Sann skönhet sitter på insidan!

Jag är inte bara det du ser.

Sätt dig in i denna situation. Jag och min 7åriga son kommer gåendes på en strandpromenad i Las Palmas Grand Canaria. Det är semester solen skiner och vi går där och njuter. Eftersom jag är soldyrkare utan dess like så går jag topless (lite gay kan tyckas men det bjuder jag på). Vi passerar en uteservering och vid ett av borden sitter en familj, två tonåringar en kille, en tjej och en kvinna som jag uppfattar som deras mor. Killen nickar mot oss på ett muntert sätt när vi kommer gåendes och ber dom andra kolla. Precis när vi passerar deras bord säger modern –fy fan va äckligt, hur kan någon vilja ha en sån kropp… Jag hör det klart och tydligt men tänker låta det passera, då säger min 7åring -pappa tanten sa att du är äcklig. Då först skär orden in i mig, djupt in. Kvinnan hade inte bara förnedrat mig utan även sårat min son. En pappa är alla söners stora förebild så är det bara.

Utomhus träning i Las Plamas

Hade inte min son uppmärksammat händelsen så hade jag låtit det passera. Jag tänker efter under bråkdelen av en sekund och sen stannar jag. Ber honom stå kvar går fram till sällskapet och ursäktar mig. –ursäkta hade damen något på hjärtat. Hon låtsas som om hon inte lagt märke till mig men Jag vet att hon hör, hennes barn stirrar på mig och vet att hon hör. –jag skulle kunna säga en hel del om dig och ditt utseende, men jag respekterar andra människor. Respekt är kanske nåt du kunde lära dig och föra vidare till dina söta barn.

Tanten tittade inte upp från bordets glasskiva så länge familjen var inom synhåll. Min son frågade mig vad respekt betyder och jag förklarade. Min 7åring lärde mig att inte svälja skit, jag lärde honom vad ordet respekt betyder. Huruvida tanten (minst 5 år äldre än jag själv, minst jag lovar) och hennes blonda tonårsbarn lärde sig något av händelsen låter jag vara osagt.

Varför har vi så djävla lätt för att bedöma hunden efter håret. Vi dömer allt och alla utgående från hur dom ser ut! Vi bombarderas med ideal om hur vi skall se ut, vad vi skall ha på oss och hur vi skall vara. Tv, tidningar, facebook, instagram och reklampelare ja överallt bombas vi med dessa smala snygga ”ideal”. Inte konstigt att unga, framförallt tjejer men även killar far illa i jakten på att själva se ut som dessa ideal.

Gud nåde dig om du avviker det minsta .

Är man överviktig får man skit (har fått min beskärde del av den sleven) är man för fitt får man skit för det med. Är du kvinna och råkar ha muskler eller vill ha muskler, nej usch, fy, blä, hemskt, okvinnligt och just det ÄCKLIGT.

Varifrån kommer dessa ideal? Vem, vad, vilka bär ansvaret för alla tjejer och killar (mest tjejer) som drivs till anorexi för att dom har så dålig självbild och ständigt blir matade med dessa förbannade ideal. Jo visst vi har alltid ett personligt ansvar men ändå. En ung tjej som inget hellre vill än att passa in, få uppskattning och bli sed faller lätt in i destruktivt beteende i sin iver att nå dessa idealen.

Jag är själv en del av ”fitness” hysterin. På min fb finns massor med bilder med bilder där jag visar upp mitt yttre jag. Jag har inte som mål att driva någon till destruktivitet NEJ tvätt om. Jag försöker vissa att det går om man vill att alla kan förvandla sin kropp om viljan finns där. Kanske har jag ett visst ansvar kanske Du med kanske vi alla. O ja, jag tycker att kvinnor med lite mer muskler är snyggt men jag tycker även att kvinnor med mindre muskler är snygga. Och den sanna skönheten sitter inte i mer eller mindre, synliga eller inte synliga muskler, små eller stora bröst, platt eller lite rund mage. Den sanna skönheten sitter på insidan, i personligheten!

Jag dömer ALDRIG någon för deras val av livsstil, visst jag uppmuntrar gärna folk att träna men jag dömer inte dig som gjort andra val än jag själv. Jag hjälper gärna med både kost och träning men jag skulle aldrig göra som en frikyrkopastor och lova dig ett liv fyllt av glädje för att få någon att välja min väg. De e Ditt Liv Din Kropp Ditt val! Du skall vara stolt över den Du är oavsett du har platt eller lite rundare mage.

Tack för ordet. Sprid lite kärlek så kanske, bra kanske vi får en lite drägligare värld där fler känner att dom passar in och fler känner stolthet över vem dom är och inte bara över hur dom ser ut.

Alla har vi bättre och sämre dagar...

En vän, en ganska ny sådan skrev ett inlägg på fb som gav mig inspiration till detta inlägg.

Livet är fyllt av både bra och dåliga dagar, så är det för alla! Vissa dagar känns livet helt enkelt skit.

Tro mig jag har haft MASSOR med såna dagar. Såna där dagar då allt bara blir fel från början till slut. Såna dagar då jag allvarligt funderat på att gå ut i skogen och söka upp en stadig tall eller ställa mig mitt på vägen mitt under rusningstrafiken och låta ödet slå mig hårt som en fullastad buss eller betongbil. Jag har haft dom och kommer att ha dom igen sånt är livet hårt och för djävligt.

Ändå är jag kvar i jordelivet, jag har mina ups and downs men jag har lärt mig ett och annat om än den hårda vägen.

Alla dom där dagarna när allt känns skit så finns det ALLTID små små fragment av glädje, kärlek, hopp, omtanke eller något annat som är värt att klamra sig fast vid när marken under fötterna gett vika. Nä det är inte alltid så lätt att se dessa små små fragment men dom finns där, i ditt mitt och alla andras liv hur djävla mörkt och dystert livet än kan te sig.

Så vänner (och ovänner för den delen) jag vill ge några tips som jag lyckats samla på mig under min resa genom livets snårskog.

Dom dagar då allt känns mörkt måste du försöka hitta ljus punkter, små eller stora men dom finns där jag lovar. När den dåliga dagen går mot sitt slut, greppa tag i en eller flera av dessa ljuspunkter och håll fast i dessa. Efter regn kommer sol, efter en dålig dag kommer en ny dag med nya möjligheter och nya ljuspunkter, möjligheter och hopp.

Varje gång Du faller på livets hårda smala slingriga stig så slår Du dig. De gör ont, vissa fall blir till blåmärken andra till djupa sår. Blåmärken försvinner, såren läker, dom djupaste såren lämnar ärr efter sig men varje gång vi faller och reser oss upp igen är vi en erfarenhet rikare. Det som inte dödar härdar. Tja vet inte om jag håller med fullt ut men nån sanning ligger det nog i det ordspråket.

Och varje dag när du vaknar på rätt sida, eller om du hör till dom lyckligt lottade som oftast har bra dagar så är det din förbannade skyldighet att själv sprida lite ljus, glädje och hopp. Det inte så svårt att dela med sig lite av den glädje, kärlek, hopp, omtanke eller något annat som är värt att klamra sig fast vid när marken under fötterna get vika. För någon du känner eller inte känner det kvittar, alla är värda en ny dag ny chans och att själv hitta tillbaka till stigen.

Med insikt kommer ansvar, ansvar att förändra. Gör om gör rätt....

Alla har behov av bra rutiner och struktur.

Hela livet blir så mycket enklare att leva om du har bra och fasta rutiner. Bra rutiner för Dig att må bättre av många olika orsaker. Jag är bara en vanlig kille, men jag tror ändå Du kan ha nytta avnåt eller några av mina tips.

 En helt vanlig dag i en helt vanlig mans liv (tja inte helt vanlig kanske).

06.30 ringer klockan (nästan alltid på helgerna händer de att jag sover till 08 men inte längre)

06.45 frukost nr:1 (ungefär då har jag hunnit koka mina 8-12ägg skulle gärna ha timmer på spisen men...)

07.30 Ut med hunden.

08.00 Frukost nr:2

08.15 Åker till jobbet (varannan vecka börjar jag senare så då åker jag förstås senare)

08.30 Börjar jobba

11.30 Lunch

14.00 Fika

17.00 slutar jobba (tja varannan vecka då förstås annars 18.00)

17.30/18.00 Middag

19.00/19.30 Loggar in på gymmet

20.30/21.00 ”loggar ut från gymmet”

21.30 Kvällsmål

22.00 Kvälls promenad med hunden

22.30 zzZZzzZZzz

Nä ja e inte så djävla tråkig så att alla dagar ser ut exakt som ovan men för det mesta håller detta schema.

Rutiner är viktiga.

Att ha fasta rutiner är viktigt för Alla. Har man dessutom bokstavskombi diagnos ala ADHD så ökr vikten av bra och fasta rutiner. Som ni kan läsa ovan så är mitt liv rätt inrutat och ja jag mår absolut bäst när mitt liv följer schemat.

Jag har fått massor med frågor angående sömn, dieter, träning mm sen jag fick tummen ur…och började skriva blogg. Blodsocker nivå, hormon balans mm är allt annat som har med kroppens fantastiska kemi att göra styrs av just det RUTINER.

Hur du än väljer att prioritera och leva Ditt liv så kommer du inte ifrån behovet av fasta sunda och bra rutiner. Rutiner skapar ordning och tar bort onödig stress. Stress och ADHD är ingen bra kombo. Stress är absolut inte bra för någon. Stress skapar negativa energier i dig som för eller senare måste ut. För mig är stress något jag mår riktigt djävla dåligt av, stress för mig att agera i rationellt (finns dom som anser att jag alltid agerar i rationellt ni sku bara veta). När jag är stressad rycker propparna rätt fort och okontrollerat vilket i sin tur leder till….just det mer stress. Innan jag vet ordet av så smäller depressionen till och sen är den rullar det på i en spiral som leder rakt ner och långt ner.

Du kanske har bättre impulskontroll och en djävla massa knep att ta till för att undvika stress och dess biverkningar. Grattis då är du lyckligt lottad. Jo jag har några såna där hokus pokus trick i bakfickan jag med men när det verkligen stökar till sig så är dom inte mycket värda. Så undvik onödig stress, inför bra vettiga rutiner som funkar för Dig.

Jag har skrivit tidigare och blodsocker och dess inverkan på humöret. En hyfsat stabil blodsockernivå gör livet fan så mycket lättare att leva både för dig och dom omkring dig. Hur fixar man det? Svar: RUTINER.

Vad du äter är viktigt men när och hur ofta du äter är ännu viktigare. Att ät var tredje timme är det optimala, kombinerar du det med en vettig ”diet” så har du mycket att vinna. Ett av mina tidigare inlägg handlar om LCHF och dess fördelar för oss med ADHD. Men hur du än väljer att äta så skall du se till att ha vettiga intervaller mellan måltiderna.

Rutiner kring sömn. Alla behöver sova. Bra sömn är viktigt för återhämtningen mm. Tycks finnas massor med folk som har problem men just sömnen och en inte allt för vild gissning är att svaret på dessa grubblerier är: RUTINER. Var du sover när du sover och hur du sover. Allt handlar om rutiner. Som vuxen behöver du mellan 6-8 timmar sömn/natt. För att få till bra sömn så behövs bra rutiner. Vi är inte natt mäniskor (även om vissa intalar sig detta). Mäniskan är inget nattdjur! Skulle vi vara det skulle vi bland annat kunna se i mörker (det kan vi inte). Att behöver somna innan 23.00 (finns forskning kring detta). Och fasta rutiner är A och O, vad vi gör innan vi somnar är super viktigt. Ingen tv i sov rummet, ingen musik osv. Sex? Absolut frigör en massa godsaker inom oss som hjälper oss sova gott (och drömma sött).

Exakt hur mycket sömn vi behöver är individuellt, för att få veta exakt hur mycket sömn just du behöver gör såhär. Detta test kräver nästan att du har semester eller likande. 3 nätter i rad skall du lägga dig senast kl 22.00. Sova tills du vaknar första gången (inte ligga kvar och somna om). När du gjort detta tre nätter i rad så räknar du ut medeltalet och vips där har du din ideal sömn tid.

Sammanfattning.                                                                                                                                   

Ät bra på fasta tider med jämna intervaller.

Släppa dig i säng i tid och sov varken för mycket eller för lite.

Och förstås måste jag slå ett slag för regelbunden träning.

Så nu har du några handfasta tips kring hur du kan skapa vettiga rutiner i Ditt liv och göra både ditt eget och andras liv lite lättare att leva.

Jag är långt ifrån i mål när det gäller mina egna rutiner, det handlar om att trimma, ändra och justera för att få livets pussel att gå ihop.

Med kunskap kommer ansvar, ansvar att göra något åt saken….

Träning som kompensation!

Jo jag tränar jag tränar som FAN. Varför? tja det finns massor med orsaker men vi tar en sak i taget. Folk som tränar i den utsträckning som jag gör, gör det ofta för att kompensera (vill skriva alltid men då blir det väl ett djävla liv).

Kompensera för vad?
Tja det finns säkert hur många olika orsaker som helst bland oss som träna mer än mycket. Jag kan bara redogöra för mina egna behov av kompensation även om jag känner till en hel drös andra orsaker. Nä jag tränar inte jätte mycket för att jag har liten…. Detta är en rätt vanlig fördom riktad mot män som tränar bodybuildning. Därmed inte sagt att jag skulle ha en bamse jeansbula, men ingen som kommit nära har klagat så nej det är inte därför jag tränar som jag gör.

Dålig självbild och bristande självförtroende. 

Nu är vi nåt på spåren nåt som jag vågar lova att jag har gemensamt med massor med folk som tränar på elitnivå vilket jag faktiskt med rätta kan hävda att jag gör. Behovet av att bli sedd, uppskattad, beundrad och respekterad är nog den största drivkraften för min del. Som ung blev jag inte sedd inte på det sätt jag behövde i alla fall. I skolan sågs jag som både dum och lat av lärarna och av mina jämnåriga som den tjocka killen som åt massor av det mesta. Jo jag blev mobbad av vissa men det stora problemet under skoltiden var nog ändå att jag inte blev sedd. Blev nästan alltid sist vald i lagsporterna på jumpan osv. I lågstadiet hade jag en lärarinna som berömde mig för att jag åt snabbt och mycket på skollunchen i övrigt hörde hon till dom som ansåg mig vara just det lat och dum.

Judon fick mig att bli sedd. Jag tränade judo från de att jag var typ 10år tills jag råkade ut för en olycka med mopeden när jag var 15. Olyckan innebar låång rehabilitering. Från det jag var 15 tills jag var 18 spenderades med mesta tiden på kryckor och judon kunde jag aldrig återgå till.

Jag kommer inte exakt ihåg när jag på allvar började gymma, jag skilde mig och det hände en hel del annat jobbigt inom loppet av några få år (kommer att ta upp flera av dessa framöver). I samband med skilsmässan började jag träna på allvar, som mest har jag vägt 128kg (har vägt mer men det är högsta siffran jag sett på en våg). Jag tränade som fan för att hantera mina känslor och för jag ville ändra på ALLT. De gick bra jag rasade i vikt och på mindre än ett år hade jag gått från 128+ till 86kg. Nu skall jag erkänna att det där med lagom liksom aldrig varit min grej så även gällande träning.  Men mitt liv gick in i en ny fas och jo träningen fanns där men den fick stå tillbaka lite.

Så för ett gäng år sedan tog tränandet rejäl fart igen och jag började skissa på möjligheten att nån gång tävla. Behöver jag skriva att det även denna gång var relationsproblem som låg och lurade i vassen. De blev tävling, sommaren 2012 tog jag steget upp scenen och jepp jag blev biten, blir fler tävlingar!

Många som inte har en aning om vad dom pratar om (visst e de konstigt att dom alltid hörs mest) tror att bodybuilding bara handlar om det yttre att ALLA bodybuilders är självupptagna egoister med en släng av narcissism som älskar sin spegelbild mer än något annat. Om du är en av dom så tycker jag du kan söka efter en annan blogg, eller nä stanna du bara du kan ha ett och annat att lära.

Lika mycket en inre som en yttre resa/förvandling.

Jo det hör väl lite till sakens natur att det Du först ser när du ser en sån som mig är att jag har lite mer muskler än Svenebannan aka Mattimeikäläien. Byggandet av muskler gör att man växer även på andra plan. Jo jag skriver man för jag vågar lova att det gäller dom flesta ja faktiskt alla ”byggare” som jag känner personligen. Jag har byggt upp både mitt självförtroende och självkänsla i takt med att musklerna ökat i omfång, mognat och formats till ett bättre Jag. Resan/förvandlingen är inte slut, varken min kropp eller mitt inre har nått dom mål jag ställt upp. Men gram för gram millimeter för millimeter skall jag forma ett bättre jag både invändigt och utvändigt.

Förutom det jag nu skrivit om så har mitt intresse för träning även get mig rutiner rutiner som jag så väl behöver, som alla behöver. Jo jag har ju den där ADHA diagnosen den har nog också sin del i varför jag tränar plus att jag fått rutiner kring mat träning och mycket mer tack vare träningen.

Jag kommer att skriva mer om behovet av rutiner både för dig mig och alla andra.

Kloka ord att ta med dig på Din resa: Om du alltid gör som du alltid gjort kommer allt att bli som det alltid blivit.

Det är aldrig försent att ta första steget till ett nytt bättre friskare liv. Just Do It….

Konsten att leva sant.

Visst är det konstigt hur svårt det är att leva i sanning. Jag menar total sanning i alla lägen åt alla håll! Nu kanske du funderar va fan de e han skriver om. Men tänk efter noga när ljög du senast och för vem? Små så kallade vita lögner har en tendens att smyga sig in lite här och var. Visst dom kan vara hur oskyldiga som helst men dom finns ändå där, och en lögn Är en lögn!

Vi ljuger för den vi älskar för våra barn och för oss själva! Vi hittar på små vita lögner som bortförklaringar för saker vi glömt, saker vi inte vill eller orkar ta itu med osv.

Jag ljuger! Jag är ingen perfekt människa nej då långt därifrån. 
Ett typ exempel på en lögn vi gärna drar för att vi inte orkar förklara oss eller för att vi tror att andra inte orkar höra är: alla dom gånger vi möter någon vi känner och frågan ställs "hej hur mår du, hur är läget". Standard svaret "jo tack bra själv då" är ett typiskt exempel på en sån där oskyldig vit lögn som vi vant oss med. Vi har vant oss vid att slänga den ur oss och vi har vant oss med att få den slängd på oss.

Jag tror att varje gång vi drar en lögn (vitt, grå eller svart) så blir vi lite mer avtrubbade och får lite svårare att dra oss ur själva ljugandet. Ett annat exempel är alla dessa lyckliga uppdateringar på fb och liknande där folk bedyrar hur djävla bra dom mår, hur kära dom är och hur fantastiskt fint och rosa hela tillvaron verkar vara. Vilken djävla smörja! Veckan därpå ändrar dom status från gift/sambo... Till singel.

Tillbaks till mina egna lögner.
Även jag drar dom där standard varianterna ibland. Kanske för att slippa förklara eller för att jag tror att det är svaret den som frågar vill ha/förväntar sig. Men min ärliga åsikt är -vill du inte veta svaret skit i att fråga! En annan orsak till mina lögner är en längtan efter att få vara som alla andra och passa in!

Jag kanske inte vill eller kan förklara för min sambo varför jag inte plockat ur diskmaskinen fast jag haft tid... En del av den typen av lögner har jag sluppit efter att jag fick min ADHD diagnos. (nej jag skyller inte på diagnosen men) den är trots allt en del i till förklaringen till varför en del vardagliga saker bli ogjorda. Jag saknar förmågan att strukturera och prioritera men jag blir bättre och bättre på det.

Med vetskap kommer insikt med insikt kommer skyldighet, skyldighet att göra något åt saken. Tro mig jag jobbar på det.

Livet blir lättare utan lögner.
Om du har för vana att ljuga om smått och stort till höger o vänster så hamnar du förr eller senare i knipa. Lögnerna skapar stress och genererar negativ energi. Det går åt massor med energi för att hålla uppe den falska fasaden. Varför inte lätta på oket och hålla dig till sanningen.

Dom som älskar dig kommer att göra det även när du håller dig till sanningen även om den inte alltid är så vacker. Dom som inte älskar dig kommer inte att göra det hur mycket du än ljuger.

En lögn är alltid en lögn oberoende om den är vit, grå eller svart som natten.

Hellre olycklig av sanningen än lycklig av lögner.