Det händer att jag anklagas för att vara rasist.

I en del debatter och inlägg på Facebook har jag klart och tydligt uttryckt min ärliga åsikt (finns inget annat alternativ för mig) angående flykting mottagande, den nyligen tillsatta kommundirektören som haft samröre med Nordisk Ungdom, och av en del anses olämplig för tjänsten på grund av sina privata politiska åsikter samt min åsikter om tiggande romer. Detta har ibland tolkats som om jag skulle vara främlingsfientlig ja till och med rasist. Det första jag tänker när jag känner att jag får den stämpeln är att jag vill vissa långfingret åt personen i fråga. Men (finns alltid ett men) vad skulle Du lära dig av Mig om jag gjorde så!? Så nu skall jag istället förklara min ståndpunkt. Håll till godo.

Jag skall börja min berättelse i Vasa nån gång i mitten av -90 talet. Jag gick då på Evangeliska folkhögskolan i österbotten (nej jag vad inte heller då starkt troende). På skolan fans det flera elever av olika nationalitet, hudfärg, ursprung och ras. En del hade just fått uppehållstillstånd men dom flesta väntade på sina besked. Där fans bland annat en kille från Iran som jag en ibland delade bord med vid lunchen. Senare berättade han sin historia om själva flykten och varför han flytt. Innan det hade jag helt ärligt inte tänkt så mycket på de där med flyktingars vara eller icke vara men efter hans berättelse så väckte mina tankar....

Resa utan återvändo.

Om man som han helt på egen hand beger sig ifrån sitt hemland, sin familj, vänner och så vidare och mer eller mindre på måfå ger sig av för att söka trygghet i ett annat land så finns det förmodligen mycket goda själ till detta. Jag tror verkligen inte att någon av fri vilja ger sig av med vetskapen om att om man når fram kan man aldrig mer återvända. Att som han berättade vandra i dagar och lifta på öppna lastbilsflak och gömma sig vid varje gräsövergång. Han berättade att han hade färdats en hel natt i det förvarings utrymme som finns under lastbilar avsett för reserv däck och verktyg och att hans kläder hade frusit fast i den nakna plåten morgon efter. En skeptiker kanske skulle tro att han ljög att det var hans väl inövade story som han skulle dra för att få stanna. Det tror inte jag. Om han hittade på och spelade teater, grät trovärdigt och så vidare så är/var han skickligare än någon som någonsin projecerats på den vita duken.

Hämtades på lunchen.

En till synes helt vanlig när alla skolans elever befann sig i matsalen för att äta lunch så stegad fyra uniformerade poliser in. Två stannade i entrén och två gick fram för att hämta honom. Han visste exakt vad som höll på att ske, lade ner sina bestick och ställde sig upp. Poliserna förde ut honom och sen var det över. Efteråt kallades alla till aulan för en extra gudstjänst och rektorn förklarade vad som hade hänt. Muhammed hade fått avslag på sin asylansökan, han hade haft med sig brevet med beskedet till rektorn och bett honom att inte säga något till någon. Han ville inte att någon skulle ställa till med något för hans skull och han hade önskat att få spendera sina sista dagar i skolan helt som vanligt utan tårar och ståhej. Han hade fått igenom sin vilja.
Vi bad obesvarade böner för hans skull!

En djävla bondläpp.

Ursäkta mitt klarspråk. Efter det som hade hänt den dagen i skolan var inget sig likt på en tid och efter gudstjänsten gick vi till våra klass rum för att klassvis diskutera och ventilera våra tankar kring det som hade hänt. I tur och ordning fick vi säga exakt vad vi tänkte och tyckte kring det som hade hänt. En del ville be fler böner (var ju trots allt en kristen skola) andra bara grät och själv var jag förbannad. En filur utmärkte sig och sa att han tyckte att det som hade hänt var helt rätt och att han hoppas att alla andra utlänning också skulle gå samma öde till mötes. Han drog visst nåt citat ur bibeln som han tyckte rättfärdigade hans åsikter.... Till hans försvar skall sägas att han var uppväxt i Korsnäs.

Många långa år senare

Mycket vatten hade runnit under broarna sen min tid på EFÖ men jag var tillbaka i Vasa. Jag jobbade som ordningsvakt och stod i dörren när jag fick syn på bondläppen från Korsnäs. Låt oss kalla honom Läppen. Läppen var i goda bönders sällskap i kön och närmade sig dörren. Som en blixt från det blå så mindes jag ordagrant vad han hade sagt efter att Mohamed hade hämtats från skolan. När Läppen kom fram till dörren så frågade jag föst efter hans legitimation, han blev då stöddig och hävdade att han var stamkund och med råge hade åldern inne. Jag bad ännu en gång om att få se hans leg men han ville göra sig lustig och vägare vissa leg. Då förklarade jag att det kvittade eftersom han tydligen var för full för att förstå vad jag sa. Då blev både han och hans sällskap högljuda. Min kollega och jag bestämde oss för att inte släppa in någon av dem. Då tände det till för Läppen och han började knuffa på mig. I ögon vrån såg jag att polisen stod med majan på torget intill krogen där jag jobbade och jag såg min chans. Jag till talade Läppen vid namn och frågad om han hade lust att spendera natten i samma cell som Mohamed hade spenderat sin sista natt i Vasa. Han blev stående med munnen vidöppen och jag upprepade min fråga då kom han emot mig med fart och jag såg till att han hamnade på marken med mig ovanpå och att hela händelsen var väl synlig för farbror blå. Läppen fick sova på betong den natten, kanske inte i samma cell som Mohamed men inom mig kände jag ändå en viss tillfredsställelse.

Gudfar åt varandras söner.

För typ 4 år sedan blev jag av en slump bekant med en man och hans fru via gymmet, mannen och jag tränade en hel del tillsammans och vi började umgås familjevis även utanför gymmet. När deras tvillingar föddes och det nalkades dop så fick jag förfrågan om att bli gudfar och tackad ödmjukt ja. När jag själv blev far igen i år i maj så var det i det närmaste en självklarhet att jag/vi skulle be min mörkhyade vän och hans fru att bli gudföräldrar till vår son och så kommer de att bli. Jag är med andra ord gudfar till två choklad bruna guldklimpar och det är ett ansvar som i min värld sträcker sig långt utanför att fostra kristligt. Jag kommer att hjälpa dom som om dom vore mina egna och vet att deras föräldrar kommer att göra det samma för min son.
Men andra ord, en mörkhyad man från Dominikanska republiken är en av mina närmaste och bästa vänner. Jag är gudfar till hans tvillingar och bered att beskydda hela hans familj, han skall bli gudfar till min yngsta... så kom fan inte och kalla mig rasist.

Jag blir så förbannad och besviken

Jo jag blir både förbannad och besviken på mig själv för att jag är så feg... Nej inte feg i det avseendet att jag skulle ha avstått att hoppa fallskärm, bungyjump, sitta på med en pilot som flög luft akrobatik eller backa om någon utmanar mig eller är hotfull mot mig eller någon av mina nära och kära. Jag drar mig inte heller för att säga exakt vad jag tycker även om mina åsikter rätt ofta avviker från det som anses PK.

Nä jag är feg i en helt annan kategori! Jag vågar aldrig ta steget (nästa aldrig iaf). Denna feghet gör sig påmind lite nu som då gällande relationer, jobb, karriär och så vidare. jag våga liksom inte ta chansen när den väl uppenbarar sig. Vågar inte ta jobbet, hoppa på utbildningen, eller göra den där resan. Sånt som med all sannolikhet skulle förändrat mitt liv på ett eller annat sätt inte bara en, utan många gånger under livets gång.

Rädd för att misslyckas.

Jo det är väl så jag är helt enkelt rädd för misslyckanden rädd för att inte klara utbildningen eller trivas på jobbet jag blivit erbjuden. Men för i helvete har jag sagt åt mig själv ett otal gånger när dessa situationer uppenbarat sig. -Vad är det värsta som kan hända.... att jag får komma med svansen mellan benen och erkänna för mig själv och hela resten av världen att jag helt enkelt inte klarade uppgiften/utmaningen.
Jag tror min rädsla handlar mest om just vad andra skall tycka, vad andra skall säga och tänka. Så där till vardags är jag inte speciellt brydd i vad andra tycker och tänker om hur jag klär mig, ser ut, lever mitt liv och gör. Men det finns nåt som väcker den rädslan när det kommer till lite större val i livet.

Under en mörk period i mitt liv hade jag återkommande självmords tankar då var den rädslan bra. Då tänkte jag om och om igen vad andra skulle tänka, säga och tycka. I synnerhet om jag skulle misslyckats... fy fan det var ett riktigt mörkt håll jag befann mig i då. Jag var alltså mer rädd för risken att misslyckas och vad andra skulle tycka och tänka än jag var för själva handlingen och konsekvenserna av handlandet.

Jag skall inte sticka under stol med att jag mer än en gång gjort rätt val på basen av min rädsla men jag får aldrig veta hur många gånger jag valt fel av samma orsak...

Jag hatar dig Jante.

För lite är det nog den så kallade jantelagen som ligger och spökar. Du skall inte tro att du är något...

Jag vill så mycket mer med livet än vad jag åstadkommit såhär långt. Jag har en underbar familj och leve egentligen ett rätt hyfsat liv i det stora hela men jag skulle ändå vilja göra upp med min rädsla och ta några kliv mot nåt nytt nåt annat våga utmana mig själv och åstadkomma något. Än en gång kanske det låter som om det är dom stora rikedomarna som lockar men icke. Jag skulle var fullt nöjd med det jag har bara jag fick göra något till vardags som har en mening inte bara för mig utan även i ett aningen större perspektiv.

Snart är semestern över

Om knappt en vecka är årets sommar semester över och jag skall till baka till vardagen. Jodå jag är glad att jag har ett jobb men det känns onekligen som om jag står och trampar vatten och låter värdefull tid gå till spillo.

En vacker dag kanske jag har både modet och förmågan att ta det där steget som ännu idag känns så förbannat stort och svårt....

Ha de bäst alla aktade läsare.

Vart fan tar tiden vägen!

Jag kommer på mig själv allt oftare med att fundera över vart fan tiden tar vägen. Jag menar den kan ju inte bara försvinna! Det är lite som med alla dessa pängar. Ingen kan ha undgått att det råder lågkonjunktur, att tidningarna är fyllda av rubriker som skriker ut att pengarna inte räcker till att dom är slut.

Men va fan! Pengarna kan ju inte bara försvinna, ur en global synvinkel så borde dom pengar som försvunnit ur vårt samhälle ploppa upp någon annan stans i världen eller!? Nu vet jag ju att dessa gastronomiska belopp som bara tycks försvinna i själva verket aldrig har existerat utan bara varit en
bunt ett och nollor i en dator.

Är det så med tiden också. Den tid jag känner att jag förlorat, är det nån annan djävel som fått några timmar extra per dygn!? Nä knappast men visst kan man börja fundera.

Det har hänt en hel del i mitt liv den senaste tiden som liksom ställer det här med tid i ett annat perspektiv. Jag har blivit pappa igen, nåt som var helt otänkbart för inte allt för lång tid sedan. Dessutom blev jag farfar i höstas, jo det är sant på riktigt. Jätte kul såklart men ändå börjar man ju osökt funderar hur fan gick det här till och vart tog tiden vägen. Jag mins ju fortfarande mycket väl hur det var när jag själv blev far första gången. Ett klart och tydligt minne inte direkt som det var igår men ändå. Nå nu är fakta fakta och jag är åter igen nybliven pappa och farfar, ja jag är stolt som fan över det! Nej jag känner min inte alls äldre för att jag nu är farfar eller för att barnaskaran tilltagit. Nä jag känner mig som en ung viral far/farfar så det är inte så att jag känner att jag blivit blåst på konfekten när det gäller tiden. Men ändå, vart fan tar tiden vägen...

När/om jag blir kung av universum så lovar jag dyrt och heligt att införa 30 timmars dygn. De ni försök slå det i nästa val kampanj.

Trots gränslös kärlek är jag vilsen

Ibland får jag en känsla av att livet står stilla trots att det händer massor runt omkring mig.

Jag gör upp planer för framtiden men lever bara korta sekvenser enligt dessa planer. Mitt liv kan jämföras med en bilfärd på okänd mark, utan karta där gps:en ger blandade budskap. Den säger allt från -du kör för fort till -gör en laglig u-sväng (hu fan man nu gör en sån?) och däremellan blinkar budskapet "ingen signal" på displayen. Fan i dom ögonblicken önskar jag faktiskt att jag skulle vara kristen... men nopp det äro jag icke.

När den lilla tjej gick bort dog en del av mig

Gud och jag gick skilda vägar för länge sedan, eller vi gick inte utan han gick. Vände sig om och smällde igen dörren bakom sig när jag satt med ett döende barn i famnen, mitt barn.

Jag har försökt återta kontakten men jag antar att han anar att jag vill ställa honom till svars och det är därför mina försök till kontakt är ungefär lika fruktbara som det skulle vara att försöka odla bananer i Sibirien. Jag lät göra en tatuering när jag insåg sanningen. Den är på spanska (ett språk jag älskar och vill bemästra en vacker dag) översatt står det Gud glömde mig kommer du att glömma. Jag ville liksom få det till prent och tyckte min kropp var en lämplig kanvas.

Nä min livs planer innefattar vare sig banan odling i Sibirien eller att hitta vägen till himmelriket utan dom är långt mer jordnära. O jo kan så vara att jag har gott om tid på mig att uppnå mina mål men min rastlösa själ vill gärna att det händer grejer rätt omgående, De där med långsiktighet har liksom aldrig varit min grej.

Kärlek i överflöd för all framtid.

Jag har såklart massor att vara tacksam för. Jag både älskar och blir älskad. Det är få förunnat att vara både farfar och nybliven far i min ålder, att dessutom få höra att man har en kropp som en grekisk gud är ju inte heller något alla 72:or är bortskämda med men ändå....

Mycket vill ha mer gissar jag. Nej då mina livs mål handlar inte om rikedom utan jag vill "bara" hitta harmoni, lugn och frid för mig och mina kära.

Nu är jag rätt envis av naturen så nån dag kanske jag hittar nyckeln till det som hindrat mig från att uppnå mina drömmar. Håller drömmen levande och kämpar vidare i verkligheten.