Tro mig du vill inte byta liv med mig.

För en tid sedan gjorde jag något jag väldigt sällan gör. Jag var på krog. Jo jag vet jag blir själv lite chockad men även solen har sina fläckar och även fantomen har dåliga dagar. Nå ja jag behöver nog inte be om ursäkt vare sig till mitt eget samvete eller till någon annan för detta tilltag. Körde bil både till och från det lokala vattenhållet och var hemma före 24.

På väg hem hejdas jag av en kille/man som ropar mitt namn och kommer emot mig. 
-hej Conny, vad skall jag göra för att bli som du... 
Där står jag med en man framför mig som alltså undrar hur han skall bli som jag. Borde väl bli smickrad antar jag men jag blir istället bekymrad. 
-jag antar att du menar hur du skall göra för att se ut som jag. 
-nej nej jag vill bli som du, precis som du! 
Hur skall man bemöta detta på ett vettigt sätt, jo jag gör som jag alltid gör. Är ärlig oftast brutalt ärlig oftast helt oavsiktligt men det är bara sån jag är. Och killen hade ju just bedyrat att han vill bli precis som jag. 
-vet du vad, du kanske vill se ut som jag gör ha muskler och så vidare men du vill absolut inte bli som mig! 
Killen tittar storögt och förvånat på mig så jag fortsätter.
 -för att bli som mig måste du ha levt mitt liv och tro mig det vill du verkligen inte! 
Killen forsätter att glo och harklar fram 
-men men alltså du har ju allt. Och ändå har du som jag ADHD. 
-snälla du. Mitt liv är ingen dans på rosor. Varenda djävla dag är en stenhård kamp. Jag kanske kan hjälpa dig med ett och annat men det är Du som måste göra jobbet. 
Samtalet fortsatte en stund och jag fick gång på gång förklara att jag långtifrån har lösningen ens på alla mina egna problem och än mindre på hans problem. Att allt handlar om struktur, ordning och reda, steg för steg dag för dag. För precis så är det i mitt ditt och alla andras liv. Skillnaden är kanske att för mig och andra med ADHD så krävs det mer av allt. Mer ordning mer struktur osv.

Jag kan inte tala för alla med min diagnos men för min egen del är skillnaden mellan en bra och en dålig dag väldigt väldigt liten. Minsta lilla grej som inte går exakt som jag tänkt mig kan utlösa ett kaos som nog är svårt att föreställa sig för dig som är "normal". Jag kan ge er ett aktuellt exempel. 

Det är måndag morgon och jag skall iväg på jobb. Känner efter i fickan o jepp nycklarna ligger där. Iväg till jobb i god tid. Parkerar bilen och plockar upp nycklarna. FAN HELVETES DJÄVLA SKIT! Där står jag med mina stugnycklar. FÖRBANNADE DJÄVLA PISS! Adrenalinet skjuter i höjden, blodtrycket stiger så att jag hör blodflödet som ett sus i öronen. Det är susar så högt att det överrösta radions morgon show. Paniken känns i hela kroppen hjärtat slår så hårt att jag kan se hur hjärtat hamrar i bröstkorgen. FAN FAN FAN.

Jag kör hem, springer in och har ingen djävla aning om var jag skall börja leta efter jobbnycklarna. Jag röjer runt som en tok i kök, hall sovrum det ser ut som en tornado farit runt genom hela huset. Jag är så stressad så att jag är nära att svimma, nära att falla ihop.

Jo jag hittar nycklarna och kommer bara nån enstaka minut försent på jobb. Förstås har jag även glömt min lunchlåda hemma, märker att min tröja är skitig och ut över det är in lur utan ström. Allt det där är världsliga problem de vet jag. Jag är inte korkad, innerst inne vet jag förstås att allt som hänt mig den morgonen händer oss alla men just där just då känns det som om mitt liv håller på att rasa samman. Jag kände att depressionen lurade runt hörnet men just denna gång lyckades jag komma undan...

Det här är bara ett litet exempel på hur små små "misstag" kan få ödesdigra konsekvenser. Så ser mitt liv ut mina vänner. Förut var morgnar som denna ett ständigt återkommande problem. Ja nästan mer regel än undantag. Men jag har lärt mig vissa knep för att få min vardag att fungera. Andra knep för att hålla depressionerna på avstånd. Jag är tacksam för varje dag som går utan missöden. Men för varje dag som flyter på smärtfritt så vet jag att en ny "katastrof" närmar sig. Jo jag vet där har jag något att jobba med och det gör jag men det är inte så lätt när man vant sig vid ett liv där lugnet och ordningen hänger på en skör tråd. Varje dag är en kamp, Jag går en balansgång där minsta lilla snedsteg kan leda till totalt kaos följt av en ond spiral som leder rätt ner i avgrunden. Depression, ångest, panik ja till och med dödslängtan lurar där nere. Så jag gör vad jag kan för att hålla mig på den smala stigen, för att hålla huvudet ovanför vattenytan, för att överleva.

Nej det är inte synd om mig, jag kommer att klara mig. Men Nej du vill nog inte byta liv med mig...

Med vetskap kommer ansvar, ansvar att göra så gott man kan, att leva och att överleva.

Jag skriver från sjukbädden

Nej jag är inte kvar på sjukhuset utan jag är hemma igen och har så varit i en veckan. men jag ligger här och kan inte så mycket annat göra. Jo visst jag kan titta på film, surfa på nätet, skriva syrliga kommentarer på facebook men i övrigt är jag rätt begränsad.

Kanske låter som ett dröm liv för dig när du jagar fram i vardagen med jobb, ungar, hundar, träning och det sociala. Men så fan heller. Jo jag har också haft dagar på jobbet när jag längtat hem till sängen men det är en helt annan sak när man ligger här och inte har något förbannat val! Mitt liv styrs av min medicin planering, ett schema som ligger i köket och guidar mig mellan pillerburkarna så att jag inte skall glömma eller ta fel piller vid fel tidpunkt.

I morse skickade jag iväg min yngsta son efter att han varit hos mig på "min" vecka. Jo det var förstås jätte kul att ha honom här men (alltid detta djävla men). Jag känner såklart att jag inte funnits där på det sätt jag önskar. Visst vi har legat i sängen och tittat på film i stort sätt dagligen men ändå. Jag har bara en gång orkat vara ute med honom och då blev det en 10 minuters promenad. inte mycket att skryta med, Jag har inte ens kunnat hämta och förra honom till skolan eftersom jag ligger där jag ligger och varken kan eller får köra bil.

Nej det är inte synd om mig, och ja jag vet det handlar bara om tid innan jag är på fötter igen. Ingen vet dok hur lång tid 1, 2, 3, 4, eller fler veckor Beats me! Jag har lite planer på grejer jag borde passa på att ta itu med nu när jag ändå varken kan träna eller´jobba. Men va fan de handlar ju om ork också!

Nåja jag reser mig snart igen och pang så är man tillbaka i ekorrhjulet och jagar runt där med er andra och varje dag är den andra lik. O jo då dj..ar ska jag träna igen de kan ni hoppa upp och sätta er på.

De var det för denna gång från denna säng. Over and out.

Att gå från elit tränande till krympling är fan ingen höjdare.

Nä jag har kanske inte tillhört eliten, men jag har tränat, ätit och levt som eliten inom min ”sport”/livstil gör. Jag har haft stenhård koll på kosten och tränat hårt och målmedvetet 5-6 pass i veckan. Det mesta i mitt liv har kretsat kring träning. Träningen har gett mig dom rutiner jag så väl behöver. Har länge levt ett liv där jag ätit var tredje timme, varit noga med balansen mellan kolhydrater, fett och proteiner. Nu bryr jag mig knappt om mat och det enda som är schemalagt är piller intaget... Att gå från ett inrutat välplanerat sunt liv till det liv jag nu tvingas foga mig till gör ont som fan i både kropp och själ.

Tummen upp för morfin pumpen

Att knappt kunna gå eller stå eller ens sitta i matbordet med mina nära och kära gör ont som fan,

psykisk smärta framkallad av den fysiska som gör allt detta som vi vanligtvis tar för givet i det närmaste omöjligt. Att nätt och jämt kunna gå på toa och utföra sina behov utan att skrika för att det gör så ont, att bli tvungen att ligga i sängen dag ut och dag in och glo upp i taket eller titta på film, inte för att jag känner för det utan för att det inte finns något alternativ. Det känns mina vänner.

Jag hade mina aningar om att jag hade diskbråck. Jag hade begärt en remiss till en MRCT (magnetrötgen) men jag hann inte få någon tid till den undersökningen före min kropp skrek efter akut vård. Så blev det, via akuten och vips iväg med helikopter till moderlandet och den förevigt grå staden Åbo. Väl där blev en MRCT gjord rätt omgående. Den visade klart och tydligt att en disk skjutit iväg och tryckte direkt på den nerv som styr i princip allt som har med mitt vänstra ben att göra, plus en del annat så som förmågan att styra över dom naturliga behov man har. Den första läkaren som tittade på bilderna tyckte vi skulle avvakta ett tag men dagen efter hade en annan läkare en helt annan syn på det hela och det blev pang boom iväg till operation.

Det mest smärtsamma jag någonsin upplevt.

Jag har under mina drygt 40 år varit med om en hel del saker som framkallat rejäl fysisk smärta men när jag rullades in i operationssalen och skulle läggas i rätt position för själva ingreppet... ja fy satan säger jag bara. Den läkare som hade hand om sövningen förklarade att det nog kunde bli rätt smärtsamt för mig att inta rätt position men att dom inte kunde ge mig smärtlindring eller liknande innan jag var i position. Jag placerades liggandes på mage (bara det sköt iväg smärt vågor genom hela kroppen) därefter vek sig bänken under mina knän och jag skulle dra knäna så högt upp mot bröstet som det bara gick. Jag lovar att jag svimmade flera gången av smärta innan jag låg i rätt position. Då hade jag förstås för hög puls och blodtryck efter smärtupplevelsen för att jag ens då skulle kunna få nån mer lindring. Efter ett tag sänktes både puls och tryck så att jag kunde få dom efterlängtade drogerna och till slut somna.

Dygnet efter operationen var ett rent helvete, tacka gud för morfin pumpen.

Vi uppvaket vakande jag till i korta sessioner.  Jag blev snabbt informerad om att jag hade en liten gummi blåsa i höger hand och att jag kunde trycka på den om smärtan var för svår. Jag vet inte hur många tryck det blev men till slut blev jag väckt på riktigt. Jag rullades tillbaka till avdelningen och hade nu en knapp med motsvarande funktion som blåsan hade haft under uppvaket . Jag är ju lite envis av mig och ville inte trycka så ofta på knappen, det hände mer än en gång att någon sköterska tyckte åt mig och in i dimman for man som en raket.

När det börjades diskuteras hemfärd så hade jag ju helt klart för mig att jag skulle få åka hem på samma sätt som jag har åkt till Åbo nämligen med ambulans helikopter men nej. Tydligen var detta ett otänkbart alternativ. Jag hade att välja mellan Vikingline dvs 6 timmar på färja följt av 30 minuter bilfärd. Med tanke på att jag varken kan eller får sitta mer än några få minuter i sträck så tedde sig detta alternativ som helt otänkbart i min värld. Och med tanke på att färjorna har en benägenhet att åka förbi lilla Åland nattetid om det blåser för hårt och jag då helt plötsligt skulle befinna mig i Stockholm och på nåt djävla sätt ta mig därifrån så NEJ. Alternativ två var reguljärt flyg. 25min i ett litet flygplan är kanske heller inte idealet med tanke på rådande omständigheter men valet var ändå väldigt enkelt. Flygresan gick bra och jag kunde stå större delen av dom 25 minuter den tog. Men start och landning var ingen direkt höjdare och kändes rejält i ryggen...

Nå nu är jag då hemma i mitt lilla hus som utrustats med sittdynor och toalettförhöjning. Jag känner mig som om jag vore gravt handikappad och fånge i mitt eget hem. Det värsta är att jag inte har någon konkret tidsplan på hur länge läget kommer att vara som det är nu. Jo jag vet det blir bättre med tiden men betyder det att jag skall spendera större delen av 1, 2, 3, 4, eller fler veckor i sängen? Ingen vet verkar det som, så den som lever får se.

Till alla er som knorrar över att det är lite segt att stiga upp en helt vanlig vardag i november. Tänk på att det finns dom som har det värre än ni. Nä då tänker jag faktiskt inte i första hand på mig själv utan på alla dom i resten av sina liv skall leva utan att kunna röra sig fritt eller ens kunna röra sig överhuvudtaget.

Med vetskap kommer ansvar, ansvar att göra det bästa av situationen.

En minst sagat anorlunda födelsedag på operationsbordet

Det hela började med lite små känningar i kors ryggen eller lend ryggen som det egentligen heter. Jag har haft mina aningar och fått mina varningar men valt att ignorera dessa. Nä inte för att jag inte visste bättre utan för att jag har haft samma bekymmer i nacken och där lyckats träna bort symptomen och kanske tom själva skadan.

Till en början trodde jag det rörde sig om en liten djävla muskel långt inne i sättet/rumpan som krånglade. Denna lilla muskel är musklernas motsvarighet till bildtarmen dvs du har ingen större nytta av den och märker inte av den innan den börjar djävlas. Det var inte bara jag själv som hade förhoppningar om att det var denna finger tjocka muskel som fungerar mer som ett ledband än som en muskel som var upphovet till dom smärtor jag kände. Jag var till läkare, blev undersökt och medicinerad mot den åkomma som kalas piriformis syndrom (falsk ischias).

Plötsligt sa det pang. El nä det var inget ljud utan det bara hög till i ryggen och nu en vacka senare ligger jag på sjukhus i Åbo full pumpad med morfin likande substanser och inväntar operation.

Jag hade fått remis till magnetröntgen och skulle väl ha fått vänta några veckor och betalat en mindre förmögenheten men så blev det inte. När jag märkte att jag började få svårt att kontrollera dom naturliga behoven (både svårt att hålla tätt och svårt att få det gjort som skall göras på wc) så blev det till att uppsöka akuten. Det utväcklade sig inte bättre än att det blev helikopter färd till Åbo, akut MRCT och ja med största sannolikhet operation inom några få timmar från skrivande stund.

Hur påverkas då jag av detta? Jag som har långt gångna planer på att ånyo tävla i bodybuildnig och vars liv i mångt och mycket kretsar kring träning. Tja för inte allt för länge sedan skulle jag ha brutit ihop totalt både fysiskt och psykiskt. Och visst känns det som ett hårt slag men det känns ändå som om jag står rätt stadigt. Jag kanske får mer tid till att hjälpa andra att nå sina mål. Mer tid till att utväckla andra sidor än dom fysiska hos mig själv. Nä jag säger inte att det blir lätt att tvingas avstå träningen helt ett bra tag för att sedan mer eller mindre börja om. Men jag vet att jag klarar det.

Det är djävligt lätt att man gräver ner sig i självömkan istället för att se möjligheter i dom prövningar som livet bjuder på. Vi borde alla inse att livet är för kort för att vi skall ha tid att sitta och tycka synd om oss själva. Handen på hjärtat hur djävligt du eller jag än har det så finns det alltid dom som har det värre.

Se möjligheterna i livet. Njut så länge du får vara frisk. Dela med dig av dina erfarenheter till andra. Varje dag har något gott i sig hur djävlig den än må vara. Det gäller bara att lära sig att se det goda och ta det till sig.

Tack för att du följer min blogg det betyder mycket för mig.

Jag är inte stålmannen, vare sig fysiskt eller psykiskt

Det är dags nu. Dags att sluta leka struts ta huvudet ur sanden se sanningen i vitögat och anpassa sig efter verkligheten.

För ett par dagar sedan small det till i ryggen under ett träningspass, jo varningssignalerna har funnits där tidigare men jag har försökt att blunda, försökt förtränga och hoppats på att min intuition varit fel men (alltid detta förbannade men) nu går det inte längre att blunda. Inte ens jag kan längre låtsas som om allt är okej för det är det inte. Har inte fått diagnosen ännu men är såpass kunnig att jag med 90% säkerhet kan själv diagnosticera. Jag har diskbråk! Jag vet det nu, jag kommer att behöva ändra en hel del av mina planer för framtiden. Låter jag överdramatisk, tja kanske det.

Hur jag kan vara så pass säker

En hyfsat bra illustration som förklarar diskbråk

Tja när jag böjer ner hakan mot bröstet så känns det som om någon skulle köra in en kniv i ryggen på mig, När man för hackan mot bröstet så sträcks ryggmärgen ut och ja gör det ont då är inte allt som det ska... När jag gick ut med hunden och kommit en bit började det först värka och efter en stund domnade ena benet bort,, Nerverna ligger i kläm och blir "överstimulerade". Jo jag kan göra listan längre men jag skall inte tråka ut er...

Nej diskbråk är inte världens undergång kanske men eftersom det mesta i mitt liv kretsar kring träning, alla mina livsviktiga rutiner styrs av den, största delen av mina vänner har på ett eller annat sätt med träningen att göra. Träningen är med andra ord en väldigt stor del av min identitet...

Hjärnans förberedelser.
Jo min hjärna har börjat förbereda sig (eller blir det mig). Jag drömmer om att bli sängliggande, sitta i rullstol o ja en hel del annat som har med rörelse eller snarare brist på rörelse att göra. Jag grät när jag vaknade. Nä jag vet diskbråk betyder inte slutet på all form av rörlighet, betyder egentligen inte slutet på nåt men det betyder förändring rejäl sådan och lååång rehabilitering. Skall väl inte måla fan på vägen innan läkarna fått säga sitt men eftersom jag i princip redan vet så är det lika bra att börja förbereda kropp och psyke på nya vanor, nya rutiner,

Såhär ser planen ut just nu
Jag skall lägga om träning och diet en aning. Nej jag tänker inte sluta träna utan jag kör på så hårt jag kan tills det verkligen inte går längre. Men det blir ett annorlunda upplägg. Mer fokus på förbränning och på att tappa lite av det hull som jag medvetet lagt på mig, Om det blir fråga om operation så gissar jag att det bli en längre tid av sängliggande efteråt och då vill jag vara i skick, kan dessutom bli aktuellt med kryck gång och av erfarenhet så vet jag att det är en klar fördel om man inte behöver stappla omkring med mer än nödvändigt då.

Det kanske verkar som om jag har allt under kontroll. Nja det är rätt enkelt i teorin men det är helt annan sak att genomföra. Det lär bli en hel del tårar och tråkiga tankar ett tag framöver men jag är inte typen som viker mig... Nej jag är inte stålmannen (inser den smått olämpliga ironin eftersom skådespelaren Christopher Reeve som spelade stålmannen skadade sin ryggmärg och senare dog av skadorna) men att bara ge upp är definitiv inte att alternativ. 

När man ställs inför prövningar som denna så finns det två typer av reaktioner. Antingen bryter du ihop och börjar tycka synd om dig själv eller så bestämmer du dig för att göra det bästa av situationen. Du har alltid ett val! Oberoende om det gäller problem med hälsan eller något annat som gått åt helvete så har DU alltid ett val, Visst det är lättare sagt än gjort att se ljuset i det som ter sig som kompakt djävla mörker men om man inte ens försöker så går det absolut inte! 

Efter regn kommer sol, och om det det verkar vara ett ihållande lågtryck så är det bara att gräva fram regnjackan och göra det bästa av situationen. Det är Din förbannade plikt mot dig själv, min plikt mot Mig själv att ALDRIG ge upp.

Kränkt i skolan av djävulens arvinge

Mina minen av skolan är kanske inte dom bästa, jag fick dyslexi diagnos när jag började högstadiet och fick agera försökskanin...

Vill du läsa mer om mina diagnoser så läs: Då var det dags att lätta på korsetten

De jag skall skriva om nu är lite...låt oss säga svårt. Jag menar hur skriver man om en lärare/lärarinna utan att det blir kränkande? Eller är det på nåt sätt ok att liksom ge tillbaka för dom kränkningar hon/han (vägrar använda hen) utsatte mig för under skoltiden?

Skit samma jag skriver bara får ta smällen när den kommer om den kommer och då mina vänner lovar jag att slå på stora trumman och de hårt.

När jag gick i skolan blev jag kallad för dum och lat av i stort sätt hela lärarkåren ända tills jag började högstadiet. Men nej det tog ju inte slut där, inte helt iaf. De fans en plågoande som gjorde sitt bästa för att förnedra mig och denne lyckades rätt bra med sin själv åtagna uppgift. Ett exempel som etsat sig fast lite extra är när vi hade haft prov. Alla i klassen hade blivit uppkallade en efter en till katedern för att hämta sitt prov utom.... just de JAG. Han. hon, den, det stod där med ett prov i handen och förklarade högt och tydligt att han/hon hade ett överlopps prov som...

1 Inte gått att rätta för att det varit så dålig stavning att det inte ens gick att gissa sig till vad det stod.

2 Plågoanden hade inte ens kunnat tyda namnet högst upp på provet och därför undrade hon/han om det var någon i klassen som blivit utan prov eller som kände igen hieroglyferna som var ristade på pappret. 

Fattar ni viden av den förnedringen? Det gjorde nog inte jag, inte där och då iaf. Visst kändes det för djävligt men jag blev inte förbannad, inte arg, inte förnedrad nej jag skämdes skämdes som fan för att jag ännu en gång hade misslyckats totalt trots att jag visste att jag gjort mitt bästa. Jag hade helt enkelt vant mig med förnedringen så till den grad att Jag tog skulden på Mig och inte var det minsta förbannad på plågoanden som stod där med mitt prov i handen och flinade.

Jag vet inte exakt var eller när jag insåg hur djävla felbehandlad jag blev av detta orakel. Men det var långt efter att jag hade lämnat allt vad skola heter bakom mig för gott! Jag har i vuxen ålder funderat en hel del på hur det kom sig att jag ens tog mig igenom grundskolan men det enda rimliga svaret är att dom lärarna lätt mig segla vidare för att bli av med bekymret. Nu var inte alla lärare i högstadiet i direkt nedstigande led besläktade med djävulen men bara det faktum att den där enda med med djävuls gener hade mig i 3 olika ämnen gjorde ju oddsen rätt små för min del.

Det händer att jag stöter på satans arvinge nu och då. Oftast i gym sammanhang faktiskt. Jag har lockats av tanken att berätta vilka spår förnedringen satt i mig men eftersom jag inser att det inte skulle leda till något gott så har jag valt att avstå frestelsen. Jag har dok bestämt mig för att INTE vara osynlig sattygets sällskap. Jag hälsar alltid artigt med namn och allt. Han/hon är klart besvärad av min närvaro och de faktum att jag är så korrekt och artig. Senast idag möttes vi. Jag hälsade blev först förbisedd som om jag hade varit luft, men lite senare när personen i fråga stod och samtalade med en bekant gick det helt enkelt inte att ignorera min närvaro. Oj va jag njöt när jag såg lidandet i blicken. Nä jag tror inte lidandet var ett bevis på någon sorts ånger. Men gymmet är min borg, där är jag trygg där om någonstans skall och kan INGEN inte ens djävulens avkomma komma undan och behandla mig som luft.

En vacker dag om tillfälle yppar sig skall jag klargöra min syn på rätt och fel. Min syn på kränkningar för just denna person. Jag skall göra det med sån tydlighet så att det helt säkert sjunker in även i den ruttnaste av själar. En vacker dag jag lovar.




Livet går vidare och bitterhet är inte vägen till lycka...

Tankar kring löften och att leva i nuet

En liten guide till fler hållna löften…

Snart är det dags att börja smida på nästa års nyårslöften.. jo de e så vi människor  funkar. Men handen på hjärtat hur ofta har du hållit dina nyårslöften!? Nä just det ALDRIG! Varför blir det så. Svaret är enkelt eller nja kanske inte enkelt men inte så svårt som det kan verka.

Tror dom flesta kan känna igen sig i denna..

Felet med nyårslöften är att det blir allt för diffust. Nästa år skall jag börja träna… varför skjuta på LÖFTET?

Ge dig själv daglöften det funkar 100 gånger bättre! Ny dag nya möjligheter, dina löften blir konkreta och inte diffusa och just därför kommer du att kunna hålla vad du lovar och inte som nu skjuta på nyårslöftet tills det är dags att börja smida på nästa års…

Som så ofta handla mina exempel i mångt och mycket om gym och träning. Den enkla förklaringen till detta är att det är där jag känner att jag verkligen lyckats och att jag därför med någon sorts trovärdighet kan använda mig av gym miljön för få dig att förstå inte bara hur Jag eller Du utan Vi alla fungerar.

Den vanligaste dagen då folk säger att dom skall börja träna är imorgon, sen, före semestern, efter semestern osv. Inte underligt då att det liksom aldrig blir av. Jag som är ofta på gymmet (nä inte ofta djävligt ofta) har sett ett tydligt mönster från år till år. När sommarn övergår till höst dyker det upp massor med nya hugade entusiaster som minsann skall träna bort sommarens synder. Någon gång i oktober börjar det tunna ur rejält i med tränande. Nästa våg kommer efter nyår, just de jag lovade ju de där ju, dessutom skall man kompensera för julens sjukliga överätande. Dom flesta verkar tro att det räcker med att köra några pass i veckan i en månad eller 2 för att förvandla späcklagret till 6pack… Behöver jag säga att det inte funkar. Någon gång i februari tunnar det ur på gymmets parkering igen eftersom just Ditt löfte var lite för diffust. Vadå du har ju börjat träna ju och du lovade aldrig att du skulle fortsätta…

Nästa våg av fitness törstande individer kommer igång någon gång när snön börjat smälta och vi här i norden börjar våga tro på att det skall komma en sommar även efter denna omgång av snö, kyla, mörker och djup depression. Jo så dyker de upp lite nya ansikten någon gång i maj, dom som tror att dom skall lyckas skaffa sig drömkroppen lagom till semestern. SÅ FUNKAR DET. Jag vet det, du vet det, och jepp dom som driver gymmen och har hand om deras marknadsföringen vet det. Det är liksom ingen slump att öppet hus, prova på dagar och erbjudande alltid matchar just dessa intervaller.

Nä glöm allt det där och satsa på daglöften: idag skall jag börja träna, idag skall jag sluta röka, idag skall jag…. Ännu en bra orsak till att dela upp dina löften i daglöften är att du få får känna den underbara känsla som infinner sig när du lyckats uppfylla ett löfte. Kommer inte att hända om du fortsätter med tramset med nyårslöften.

Lev i nuet. Skjut inte upp alla dina mål och göromål till morgondagen eller sen. Finns ett ordspråk som jag tycker passar bra för att beskriva vikten av att leva i nuet: gör inget imorgon som du kunde gjort idag, ty inget varar för evigt.

Ett löfte är ett löfte, det man lovar skall man hålla. Oavsett vad du lovat eller vem du lovat något så ökar chansen att du håller dina löften om du ger dig själv daglöften. Idag skall jag göra en god gärning, idag skall jag börja träna osv.

Lycka till med dina löften. En ide till ett bra nyårslöfte är: Jag skall ge mig själv daglöften... och hålla dom.