Träning ett sätt att leva, ett sätt att överleva...

Vers.
När tittade du dig senast i spegeln och såg den du verkligen vill vara.
En dröm är bara en dröm tills Du ger den liv.
Medan Du ligger på soffan är Jag på gymmet och tränar, pressar, sliter, pumpar och svettas.
River ner och bygger upp.
Jag är en kämpe och gymmet är Min fristad den plats där jag når min fulla potential.
Där ser du mig fokuserad som en krigare och trogen min övertygelse.
Det du inte ser är dom timmar av prövningar jag gått igenom för att nå ditt där jag är idag.
I gymmet finns ingen klass, ras eller ekonomisk skillnad.
Det enda som skiljer oss åt är övertygelsen, målmedvetenheten.
Livet handlar inte om att ge upp.
Det handlar och att ha mod att resa sig och att våga lyckas.
Det handlar om att resa sig oberoende hur många gånger eller hur hårt du fallit.
Så om du känner att du lever på bristningsgränsen, övertyga dig själv om att du vägrar falla vägra ge upp.
Varje droppe svett du pressar fram är en seger, din kropps seger över ditt inre.
Livet handlar inte bara om att överleva det handlar om att leva.
För att leva livet fullt ut måste du våga töja gränser, våga ta risker våga utmana Dig själv.

Du kanske tror att jag överdriver när jag tackar träningen för att jag lever. Men faktum är att träningen många gånger varit min räddning. Ditt har jag gått med mitt brustna hjärta, min sorg och min frustration. Jag har stått där med min ångest, min smärta och min känsla av hopplöshet. Omvandlat allt detta till kraft och låtit tårarna blandas med svett. Inom mig finns ett till synes outtömlig källa av frustration, sorg ilska och besvikelse. Men istället för att vända detta utåt mot någon oskyldig eller försöka fly in i russets dimma så har jag använt kraften till att förvandla min kropp. Nej de klart att inte alla min timmar på gymmet burit en skugga av elände men väldigt många. Och grunden till att jag är där jag är rent fysiskt idag är nog att jag klarat av att använda all denna negativa energi till något positivt.

Idag är jag starkare, både fysiskt och psykiskt än jag var när jag började min strävan efter det jag ser som Min ideal kropp. Allt för många ser det jag och många med mig gör som bara något ytligt, ser det som någon form av utseende fixering och visst till viss del handlar det om yta. Men utan ett inre driv och en inre övertygelse så kommer man inte långt.

Nu har jag kommit till en nivå där jag ses som en förebild, inte av alla men av vissa, det ger mig ännu större driv att ta mig själv till nya nivåer. Att tänja gränser för hur långt jag kan pressa mig själv och min kropp. Jag vill gärna hjälpa andra att förstå vad träning kan ge, vilken betydelse den har och har haft för mig och kan ha även för Dig.

Jo det finns såklart dom som ser på mig som ett freak, ser det jag gör som något sjukt. Men så är det alltid. Ingen kan bli uppskattad av alla. Och det är heller inte mitt mål.

Livet handlar inte bara om att överleva. Det handlar om att leva. För att leva livet fullt ut måste du våga ta risker, våga tänja gränserna och komma ut ur Din bekvämlighets zon. Våga utmana dig själv på fler än ett plan. För att lyckas med livets utmaningar vare sig det handlar om träning eller annat så måste du vara bered på att falla. När du faller måste du resa dig om och om och om igen. En del fall är hårda och gör riktigt ont andra är mer som att snubbla. Oberoende kommer du inte vidare om du ligger kvar och tycker synd om dig själv. Det ända du kan göra är att att resa dig upp fästa blicken vid horisonten och kämpa vidare.

Relaterade inlägg.
Denna blogg är inte för alla!
Att träna ett sätt att leva
Jag är inte bara det du ser.

De här med samvete är en underlig grej.

Alla har det. En del av oss är bara bättre på att förtränga det. Och vad är det då som gnager mitt samvetet, jo sådär historiskt sätt finns det massor med saker som gnagt och gnager på det. Just nu är jag dock mer förundrad över hur mitt eget funkar...

Jag skall åka på semester, till solen med min kära sambo. Borde ju inte ge upphov till något samvetskval men (alltid detta men) det gnager lite el nä rätt mycket faktiskt. Varför jo de e så gott folk att under mitt vuxna liv har jag aldrig åkt på resa utan nåt, några eller alla mina barn! Nu är det så att mina äldsta söner är "vuxna" i alla fall i siffror dvs +18 år. Min yngsta son skall åka på solsemester med sin mamma så mitt samvete borde inte drabbas men....

Jag vet att det hela bottnar i en bristande självbild, en känsla av att inte räcka till. I alla dom roller jag ikläder

Från förra årets resa. Jag och mitt troll.

mig som människa så finns bristerna med som en alltid vakande skugga. Som far, partner, arbetstagare, son, träningskompis, mentor, ja oberoende i vilken av alla dessa roller jag i klär mig så villar det ständigt en skugga över alltet. En rädsla för att inte räcka till, en känsla av att inte vara bra nog, att inte duga helt enkelt. Samtidigt vet jag att jag bara kan göra mitt bästa, att ingen är perfekt men ändå trots dessa insikter så finns oron där oron över att inte vara nr1.

Just den där strävan efter att vara nr 1 är något jag tänkt lite ikring. Är det egentligen så viktigt!? Svaret blir nja. Jo visst är det skoj att vara på topp men på samma gång är det helt ok att inte vara 1:a i alla lägen. Jag har en del att jobba på på denna front. Att bara vara nöjd med att bara vara och inte jämt och ständigt gå omkring och sträva efter den där första platsen skulle vara rätt befriande. Så där på ett intellektuellt plan vet jag ju att jag duger precis så som jag är i alla dom roller jag spelar i mitt eget och andras liv men nog fan e de svårt att släppa den där strävan efter första platsen.

Med allt detta sagt så vet jag att jag är älskad av min sambo, att mina barn uppskattar mig som jag är för den jag är, att min roll som "mentor" uppskattas hos dem som ser mig som sådan.

Jag skall åka på denna resa och jag lovar att jag skall njuta. Det kommer att bli fler resor och i alla fall min yngsta son kommer att följa med på flera av dessa. 

Jag skall använda min ledighet till att njuta, äta och dricka gott, träna en del, fotografera framförallt surfing och använda soltimmarna till max. En hel del djupa tankar brukar det bli när jag gör så lite som möjligt, när jag ligger och låter solen värma både mitt inre och mitt yttre jag.

Relaterade inlägg:
Tro mig du vill inte byta liv med mig.
Jag är inte bara det du ser.
Vardags lyx och gränslös kärlek.

Att möta åldrandets tecken.

Jo de e sant jag börjar skönja spår av ett åldrande. Sådär rent visuellt börjar spåren av åren bli rätt påtagliga. Nä jag är inte flintig el inte helt flint iaf. Jo jag har jätte kort hår så mina växande vikar är inte jätte uppenbara för dig som betraktare men jo mitt hår har dragit sig tillbaka till den grad att jag inte längre med någon sorts värdighet kan odla en frisyr som mina ögon ser vettig ut.

Grå tinningarnas charm.
Tja eftersom mitt hår fläckvis dragit sig tillbaka till något som jag tolkar en evig vila, så är just gråa tinningar något jag liksom räknat bort när det gäller mitt synliga åldrande. Men i mitt skägg (som jag varit trogen i snart 20 år med några få undantag) där börjar dom grå bli ett allt mer påtagligt inslag. Dom har liksom krupit sig på tja eller smugit sig in. Man kan ju spekulera i hur dom bildas. Den som någon gång anlagt skägg vet att det inte växer ut bara sådär i en handvändning. Nu kan jag i princip från en dag till en annan se hur dom grå vinner ny mark. Att det från en dag till nästa dykt upp inte bara ett utan flera grå i mitt ansikte. O dom e långa 2-3 cm och gråa från roten!? Hur är detta ens möjligt?

Det finns sätt att motverka naturens/åldrandets tecken. Man kan färga tona plantera nytt hår o ja man kan ta till en hel del mer eller mindre drastiska åtgärder för att dölja åldrandets visuella framfart. Men NEJ det kommer aldrig att hända! Jo förresten kan hända att jag nån gång testar att tona eller kanske bleka skägget men då är det för att skapa lite dramatik inte för att dölja mitt åldrande. Och eftersom det är främst mitt skägg som börjat anta en allt mer grå nyans så skulle jag ju helt enkelt kunna raka bort det. Problemet då är att jag då bara på några minuter skulle gå från att se ut som en lindrigt åldrande man i sina bästa år till en glop med rakat huvud (djävligt runt huvud dessutom). Jag skäms inte över att det syns på min ansiktsbehåring att jag inte längre är 20 utan jag trivs rätt bra med att det tydligt framgår att jag kommit längre än så på livets resa.

Man är inte äldre än man känner sig..
Ja just de. Det här uttrycket kan skapa ett visst kaos bland mina grå celler när jag sätter tanken i rullning och

försöker göra en lite djupare analys av vad det egentligen betyder. Till det yttre är jag i bättre form än dom flesta i min ålder, jo till och med betydlig bättre än många som är bara hälften så gamla som jag själv. Men mitt inre, då menar jag inte mitt fysiska inre utan i tanken, själen eller hur jag nu skall beskriva det. Jag trivs riktigt bra med dom insikter jag kommit till med hjälp av hårda slag och stötar längs livets krokiga väg. Tja alltså intellektuellt är jag på intet sätt 25 (och tack högre makter för det). Jag har erfarenheter som gjort mig till den jag är. Erfarenheter som inte på något sätt varit positiva men som format den jag är här och nu idag. Så trots att det finns stunder när jag är spontan, kär och allmänt galen som en 20 åring så finns det stunder av djupt allvar och djupsinnighet som är mer i fas med nån som kommit mycket längre på livs resan än jag gjort. Skall jag då försöka räkna ut någon form av genomsnitt för att få svaret på min egentliga ålder. Ingen aning faktiskt. Jag vet dock att jag enligt gymmets bodyscanner har en biologisk ålder på 25år. Rätt ok känsla att ha vunnit drygt 15 år genom att träna som en tok.

Nä jag är den jag är, har inga som helst ålersnojor och trivs som fisken i vattnet med att vara den jag är som jag är. Du som har nojor över stigande ålder, tänk på att ålder bara är en siffra som inte säger ett skit om vem eller vad du är och eller kan bli. Lev i nuet och tänk på att inget varar för evigt. 

Jepp jepp 40 är det nya 20 eller vad just Du nu vill att din siffra skall vara.

Relaterat inlägg: Late bloomer thats me..