Tack och hej 2014

Jag vet att det är länge sedan jag skrev nåt i bloggen. Varför mja tid eller snarare brist på tid. Jag vet inte riktigt vart tiden tar vägen, vem som snott dom timmar jag tyckte mig ha tidigare men som nu är puts väck.

Nå tillbaka till året som gått 2014 har varit ett kanon år för mig. Jo då självklart har det varit både toppar och dalar men sådär på det stora hela har 2014 varit ett mycket bra år för mig och mina närmaste, I februari åkte jag och min sambo på sol semester till Las Palmas,  Gran Canaria ett kärt rese mål dit vi gärna återvänder. Det unika denna gång var att det var första resan helt utan mina barn, första resan som vi åkte på tu man hand. Om det var bättre eller sämre än våra andra resor nä det var bara annorlunda.

Sommaren kom och gick i ett huj som vanligt, vi hann med en härlig resa norr över till svärfars ägor. Väl där fick ja tummen ur och gjorde som man gjorde förr i världen ni vet på den tiden när män höll upp dörren åt kvinnor, när det per automatik var mannen som betalade vid restaurang besök och liknande. Kort sagt på en tid när inte allt men mycket var bättre än det är nu.

Det tog nån vecka innan jag gjorde slag i saken och förvaltade det förtroendet jag fått av svärfar. I ringarna står det Vändören 14.06.2014 men vi ville liksom förena bådas sommar paradis genom att utväxla ringar på vår stuga i sällskap av en hel drös trevliga damer.

Vi köpte vår första egna segelbåt en liten pärla som fick namnet Hoppsan (Albin 57 heter modellen). Jo det blev många turer på böljorna mest korta dags etapper men vi hann även med ett besök på Källskär. Den resan var ett riktigt äventyr och förde helt klart mig och min sambo närmare varandra.

Lyckan kan ta sig många olika uttryck, jag fick veta att jag skulle bli farfar jepp precis just det. Jag blev såklart jätte glad. Och jo jag fick också veta att jag själv skall bli pappa igen! Livet är bra underligt och ibland kan man bara förundras, luta sig tillbaka och njuta....

Livet är gott helt enkelt och jag hoppas det fortsätter vara så även kommande år.

Gott Nytt År till er alla.

Människor jag möter tror dom vet vem jag är...

Människor jag möter tror dom vet vem jag är.... eller snarare hur jag är och hur jag blivit den jag är. Jo då de är sant jag är lite större tar lite mer plats och syns aningen mer än medel mannen på gatan. Men ger det dig rätten att tycka saker, tänka saker, säg saker och sprida rykten....
Jo då jag valde min livsstil för att jag ville sticka ut ur mängden, för att synas och för att jag trivs med den. Att synas är en naturlig drift och att bli uppskattad är en längtan dom flesta av oss bär på. Ja jag ville synas och ja det gör jag men jag hade inte räknat med allt skitprat, sneda blickar och till och med glåpord. Jag är stolt över vad jag gjort med min kropp och tycker mig ha rätten att vara det.  Nej jag ser inte ner på någon som inte gjort samma val som som jag. Jag hånar inte den som är mindre, svagare eller tar mindre plats än jag gör. Jag respekterar hur andra människor väljer att leva sina liv har ingen rätt att tycke eller tänka något kring andras val av levnadssätt så länge det inte påverkar mig. Så borde även jag bli behandlad och sed men icke. Alla tror sig veta exakt vad som pågår exakt vad jag gör och gjort för att nå ditt jag är.

Du kanske hör till en av dessa alla som tror du vet exakt hur vi som är lite bredare över axlarna än gemene man. Läs och lär gode vän...

Att 365 dagar om året tänka exakt på vad, när och hur mycket man äter 5-6 mål mat om dagen inget skräp utan riktig mat. Att aldrig hoppa över ett träningspass även om det kommer både idol, huse of cards, fotbolls wm ja gud vet vad på TVn. Att varje gång man är på gymmet ha 100% fokus på det som skall göras där och då. Och att i varje repetition varje övning och varje pass pressa sin kropp till att prestera lite mer än gången innan. Att lära känna sin kropp innan och utantill att kunna träna stenhårt utan att dra på sig skador. Ja listan kan göras hur lång som helst. Sen när du gjort allt detta i många långa år då men först då kan du döma den du möter på gatan, först då kan du öppna din käft gällande vilka preparat den ena eller andra tryckt i sig för att nå ditt han eller hon är. Tills dess skall du hålla all din avundsjuka för dig själv titta dig i spelgen och ta dig en funderar över vad det är jag gjort som du glömt att göra....

Människor jag möter, dom tror dom vet vem jag är.
Jag hör dom viska bakom ryggen, han är nog en sån där.

Jag är dömd på förhand, för hur jag ser ut.
Jag är dömd på förhand, för att jag sticker ut

Jag har kämpat halva livet, för att nå ditt jag är.
Jag kommer fortsätta att kämpa, är aldrig nöjd där jag är.

Jag är dömd på förhand, för hur jag ser ut.
Jag är dömd på förhand, för att jag sticker ut

Jag skulle aldrig döma någon, som inte gjort det jag gör.
Kommer fortsätta att kämpa, tills den dag då ja dör.

Men jag är dömd på förhand, för hur jag ser ut.
Jag är dömd på förhand, för att jag sticker ut

Relaterade inlägg:
Jag är inte bara det du ser.
Att träna ett sätt att leva
Träning som kompensation!
Dags att ta död på ytterligare några myter.
Träning ett sätt att leva, ett sätt att överleva...

Lycka, kärlek och glädje kväver min kreativitet!

Jo så är det. Jag har det gemensamt med en hel hög kreativa, artister, poeter, författare ja listan kan göras lång. Nu ska du inte tro att jag skriver upp mig på listan över dom stora kreatörerna men faktum är att jag lider av syndromet.

Den gångna sommaren för mig har varit fylld av lycka, glädje, kärlek och en hel del segling. Ingen bra grund för min kreativa ådra med andra ord.

Nå nu är sommaren officiellt över och vi får med viss bitterhet inse att det är höst. Vi får gotta oss i minen, se på bilder, tänka tillbaka och reflektera.

Jo då jag har haft en del uppslag på blogg inlägg den gånga sommaren men jag har liksom inte haft den där glöden som får mig att skriva så som jag vill. Har saknat lidandet som är födan för min kreativitet. Jag önskar att jag inte var beroende av ångest och smärta för att kreera men så är det.

Nå dom ide'er som ploppat under sommaren finns såklart kvar där inne bland dom små grå och kommer säkert att blomma upp med det stundade mörkret och dom oundvikliga depressioner som ligger och lurar i mörkret.

Men innan jag dyker ner i mörkret så skall jag dela med mig av en del av mina sommar minnen.

Med glädje och spänst i ordningens tjänst.

Jo nu det är dags igen.
Jag är lite av en veteran när det kommer till ordningsvaktandet, jobbade i drygt 10år på heltid som vakt. Nu mera gör jag bara enstaka gig och i år så precis som dom tre senaste åren så skall dessa pass genomföras under RockOff (Ålands svar på Göteborgskalaset typ... fast mindre då förstås). Nä jag jobbar inte på själva festivalen (dom kan helt enkelt inte möta mina krav).

Så nu till själva ämnet. 
Senast jag jobbade som ordningsvakt var alltså för exakt ett år sedan. Dom senaste åren är det RockOff helgerna på F.P Von Knorring som gällt för min del, stället är lugnt och frekventeras mest av "vettigt" folk och stämningen är god både bland personal och gäster. Så vill jag helt enkelt ha det såhär på ålderns höst ;). Är trött på att tjata på fyllon och jag har brottats färdigt i tjänst (fast jag är redo om det skulle behövas). Jag har varit på fler arbetsrelaterade polisförhör och rättegångar än jag kan minnas!

Något har gått djävligt snett på lilla Åland!
Ifjol när jag jobbade stötte jag på killar som om vi säger som så tänjt en aning på gränserna över tid. Den ena var glad och uppåt värre och ja tyvärr påtänd den andra var arg som ett bi för att jag fått honom dömd för stöld och häleri och jo även han var i kemisk obalans som jag väljer att kala det när jag jobbar för att inte dra på min nån anmälan för förtal. Nå hur som ingen av dessa kom såklart in på stället där jag jobbade och idag är båda döda!

W H A T  T H E  F U C K!

Har vi verkligen kommit till den punkt när vi rustat ner vårt välfärdssamhälle så pass att unga människor dör som flugor!? Vad har hänt med litenheten och att alla tar hand om och ser efter alla. Jag har inte svaret på vad som är annorlunda nu än för bar några år sedan, är det vården, lagstiftningen, polisen, socialen eller alla inställning som ändrat? vad det än är så vill jag gärna att vi vrider tillbaka till det som var. Nä inte var det ett felfritt samhälle då heller o ja visst hände det även då att en och annan föll genom skyddsnätet och gick ur tiden på tok förtidigt men nu har det accelererat till den gräns när alla och en var borde göra sitt bästa för att dra i handbromsen.

Jag vet att lagstiftningen blivit mildare att mindre innehav knappt är straffbart, jag vet också att polisens resurser är kraftigt naggade i kanten och det samma gäller säkert även för tullen och andra myndigheter som är berörda...

Jo individen har ett eget ansvar men när individen uppenbarligen saknar förmåga att ta ansvar så måste samhället kliva in och ta krafttag. Vi har alla ett gemensamt ansvar för att vända den destruktiva trend som nu drabbat vårt samhälle.

När du eller någon du känner ser eller hör något som inte verkar stå rätt till så anmäl! Du hjälper inte din kompis genom att blunda, du är inte hygglig för att du blundar. Ja det kan ställa till det i ditt sociala umgänge om du "golar" men det är ett lågt pris jämfört med att se din kompis kompis kompis namn i en dödsannons.

Vakna nu gott folk och ta ert ansvar både på individ nivå och som samhälle, sluta vara hygglig och gör det som är rätt. Nästan alla vi har någon vi känner mer eller mindre bra som balanserar på en skör tråd och DIN inställning har betydelse.

Relaterat inlägg:
Jagad in i mörkret av sin egen skugga.

Intellektuellt och kreativt vakuum.

Jag har just flyttat. Flytten föregicks av ett omfattande arbete. Renoverade hela vår nuvarande bostad och sen allt de där andra som man bara måst ta i tu med när det nalkas flytt. Allt detta gjorde att hela april for i ett huj, det var jobb och renovering dagarna till ända. Låånga dagar jo faktiskt en del skit långa dagar. Nå då tycker man ju att herrn skulle vara nöjd nu och bara luta sig tillbaka och njuta av tillvaron men ICKE! Nä nu har jag helt plötsligt fallit in i någon form av post flytt/renoverings depression. ( kan hända att jag ännu en gång skapat en ny diagnos).

Jag vet att de här har med min ADHD att göra. Att jag faktiskt lyckades slutföra renoveringen är ett under och just de känns sjukt bra. Men jo nu har jag då hamnat i någon sorts vakuum/depression! Jag vet liksom inte vad jag skall ta mig till med tiden, energin och kreativiteten. Nä jag har inte jätte många timmar fyllda av inget alls att disponera men det känns ändå som om jag slösar tid och just de kreativitet på absolut ingenting.

Mitt jobb bjuder inte på någon kreativitet och kittlar inte direkt mitt intellekt! Men jobba måste man ju för att ens ha skuggan av en chans att ha råd att vara kreativ. Jag har alltså hamnat i en form av moment 22. Tränar, deltar i diskussioner på div forum/facebook bloggar, fotograferar i den mån jag har tid men ändå... När jag kommer på lösningen skall jag dela den med Dig tills dess är jag öppen för förslag.

För oss som har ADHD är det lite av vardag det här med att ständigt dra igång nya projekt både stora och små. Det är dok rätt sällsynt att dessa projekt slutförs. Jag tror mig ha hittat en hyfsad balans i detta. Jag drar helt enkelt inte igång projekt som jag inte tror mig kunna slutföra. Det här är förstås lättare sagt än gjort men det är väl nån form av egen komponerad kbt terapi som fått mig att kunna begränsa mig i vilka projekt jag väljer att sjösätta. Men (alltid detta djävla men) i mitt huvud rullar miljoner projekt på samtidigt och parallellt. Jo det här kan också suga sjukt mycket energi och ge upphov till frustration men det är ändå bättre än att dra igång projekten, investera både tid och pengar på dessa för att sen rätt fort tappa suget och stå där med något som i bästa fall är halvfärdigt. Nä min strategi funkar inte hundraprocentigt men jag är ändå rätt nöjd med hur jag lyckats styra mina impulser i just detta avseende.

Nu stundar sommar och semester för dom flesta av oss, ett tips inför denna tid av återhämtning är att du med diagnos undviker att planera in miljoner projekt, resor osv. Lev i nuet ta en dag i taget och om det nu är något som bara måste bli gjort så gör det klart så fort som möjligt och spara inte dom sista spikarna i svärmors staket till sista semesterdagen utan ge ditt belönings centrum en kick genom att verkligen slutföra ditt lilla eller lite större projekt så fort som möjligt, då får du mer tid till att njuta..

Jagad in i mörkret av sin egen skugga.

Jo de e en underlig rubrik på detta inlägg. Men världen är sån....underlig.
Iden till detta inlägg kom även den under lite underliga omständigheter. De e fredagskväll jag ligger hos en tattuerare och upplever skön sjuk smärta som är minst sagt beroende framkallande. Vi små pratar lite om diten och daten. Lite som att vara hos frisören (vilket inte varit aktuellt för min del på väldigt länge). Eftersom vi verkar inne i ett stim där vi avverkar aktuella ö händelser så kommer vi in på en trafikolycka som nyligen skett där en ung man tragiskt miste livet. Jag har såklart läst om händelsen i bladet men inte ägnat det nån större omtanke. Nu får jag ett namn och pang. Jag säger rakt ut den första tanke som dyker upp. -hade någon väntat sig att han skulle dö av ålderdom.... Dagen efter är jag inbjuden att springa ångestloppet. Springa 200meter för en öppnare inställning till psykisksjukdom. Efteråt skriver jag en status på facebook "Jag har sagt att jag aldrig springer om det inte är någon som är större som jagar mig och ångest mina vänner kan vara stort, sjukt stort.... Nu är bollen i rullning och jag i mitt huvud börjar jag formulera det du nu läser.

Jag har själv jagats av min egen skugga.
Eller snarare... jag jagas ständigt av min egen skugga. Min rädsla för att inte dugga. Min ångest mina depressioner, mina tillkortakommanden i både små och större sammanhang jagar mig. Nä inte så till den grad att jag sprungit huvudstupa rakt i det totala mörkret som jag tror är det som följer när livet tar slut. Men de har fan varit nära...

Jag kände den unga mannen. Nej hans finns inte med i min vän lista på fb men ändå. Vi hälsade på varandra och kunde småprata då vi mötes på stan osv. Jag har under flera år känt till killen. Jag jobbade många år som ordningsvakt, under dom åren lärde jag känna en hel del folk som lever lite i grå zonen om vi säger så. Jo den nu bortgånga killen levde där i det gråa. Och jag vet att det finns dom som tycker att hans liv inte hade nåt större värde, så även han själv kan jag tänka. Men va fan! Vad är det för människosyn!? Alla har ett värde även dom som själva inte tycker det. Må hända att personen inte alltid gjort rätt för sig men det handlar ändå om en människa en son en far en bror. Han själv lider kanske inte av att han inte längre har chans att ställa saker och ting till rätta men alla dessa människor som aldrig mera får chansen att förlåta, aldrig mera får chansen att krama om, trösta ja det är så mycket som alla de som finns kvar aldrig mer får chansen att göra och säga.

Livet är hårt mina vänner, hårt mot dom hårda brukar det heta men tja vete fan om det ligger något i det. De e helt enkelt hårt PUNKT
Jag har i tidigare inlägg skrivit en del om mitt liv mina sorger och en del av det som jagat och jagar mig dagligen. Nej självklart finns det dagar i mitt liv som passerar relativ smärtfritt men dom är förhållandevis få. Kan hända att Du inte tror mig men så är det gott folk. Sorgen över en förlorad dotter är såklart det som tynger mig allra mest. I snart 10år har sorgen varit ständigt närvarande. Jo man lär sig att leva med den, hur tja man har helt enkelt inget val. Jag tackar mina andra barn för att jag orkat leva vidare för ansvaret, kärleken till och från dom är det som höll mig kvar när min dotter gick bort. Det finns mycket annat som jaga mig genom livet. Oron över att inte dugga att inte vara bra nog tja listan kan göras lång....

Gör mig en tjänst, döm ingen. Sanningen är nästan aldrig så enkel som den ser ut att vara....

Tankar om livskvalitet

Hej hopp.

Jag har varit på semester. Tillbringat en vecka i solen. Nä inte på nåt sånt där hotell fullt med överföfriskade nordbor utan vi väljer genuint framför svenska köttbullar och schlager yra på storbilds tv. Jag menar va fan skall man åka utomlands för om man ändå vill ha det som hemma!?

Under mina timmar i solen så stod tankeverksamheten för det mesta still. De här var en ny grej för mig. Min hjärna brukar rusa på i hundra nitio just då när jag bara är när jag inte behöver förbruka min begränsade hjärnkapasitet till att ta mig framåt, äta utan att glömma gaffeln kvar när jag stänger munnen tja ni vet sånt där smått man bara måst komma ihåg och tänka på då när man inte bara Är. Jo jag var faktiskt så pass off att jag nära på glömde att äta vissa dagar. Som tur var hade jag min kära sambo med som just den här veckan verkade ha mask i magen för de känns som om hon åt och eller pratade om att äta konstant (så var det förstås inte men det kändes så).

Nåja nu såhär i efterhand har en del tankar rullat på så ordningen är återställd kan man väl säga. En tanke som tar lite extra plats såhär post semesterialt (post betyder efter inte post som i post i postlådan) är tanken kring det här med livs kvalitet.

Vi här hos oss har i mitt tycke i stor glömt värdet av livskvalitet. Nä jag är inget undantag men begreppet finns i alla fall med i min tankevärld och tar stundom upp en ganska stor del av mitt tänkande. För hur jag än vänder och vrider på det ena och det andra så är det fan i mig livskvalitet att slippa frysa, att kunna tanka solenergi 365 daga om året att ha tillgång till färsk frukt och grönt som inte kommit i kylbåt eller med flyg från andra sidan jorden. Jo jo jag vet att det är för att jag varit där på semester varit ledig och sluppit ifrån vardagen, jobb, tvättkorgen och allt det där andra som man bara kan stänga av när man reser iväg. Jag vet också att mitt liv skulle vara fyllt med allt det där även där om jag valde att bo där på heltid men ändå!

När jag tittar tillbaka på den del av mitt liv som hunnit passera så brukar jag ibland tänka att om jag skulle dö idag skulle jag då kunna sammanfatta mitt liv som lyckligt. På nåt sätt är det väl rimligt att man fått uppleva minst lika många lyckliga som olyckliga dagar för att kunna summera sitt liv som ett lyckligt liv. Helt ärligt så är jag inte där ännu. Jag hoppas såklart att jag hinner leva så länge att jag på den ytresta dagen kan göra ekvationen och att den som minst landar på +- noll. Är detta en orimlig önskan? Tja inte vet jag men jag tänker försöka nå ditt. Och en väg tror jag kunde vara att leva ett tag i ett varmare klimat bland männsikor som uppskattar och värdesätter andra saker i livet än vad dom flesta av oss som bor här i norr

Väggmålning i Las Palmas,

gör. Männsikor som är vänliga, som uppskattar att ta en promenad längs stranden ibland både morgon och kväll, människor som lever livet i ett aningen lugnare tempo och som inte verkar se barn som något hinder till att träffa sina vänner för ett glas på torget en tisdag kväll. Bland dom trivs jag hur naivt det än må låta.

Jag har en plan, har haft den ett tag faktiskt. 10 år till ungefär inte mer. Sen sticker jag iväg. Jo visst de e kanske dumt att vänta då man inte med säkerhet kan säga att jag ens lever om 10 år. Men jag vill inte kan inte svika men älskade son som jag har vecka vecka men om typ 10 år är han "vuxen" och jag hoppas att jag vid dryga 50 fortfarande har livskraften och glädjen kvar inom mig. Då är planen att det bär av för en längre visstelse i värmen. Kanske en vinter kanske ett år kanske längre.

Vi behöver ha drömmar, ha något att sträva mot något som finns där i framtiden som gör att man orkar med vardagen här och nu...

Träning ett sätt att leva, ett sätt att överleva...

Vers.
När tittade du dig senast i spegeln och såg den du verkligen vill vara.
En dröm är bara en dröm tills Du ger den liv.
Medan Du ligger på soffan är Jag på gymmet och tränar, pressar, sliter, pumpar och svettas.
River ner och bygger upp.
Jag är en kämpe och gymmet är Min fristad den plats där jag når min fulla potential.
Där ser du mig fokuserad som en krigare och trogen min övertygelse.
Det du inte ser är dom timmar av prövningar jag gått igenom för att nå ditt där jag är idag.
I gymmet finns ingen klass, ras eller ekonomisk skillnad.
Det enda som skiljer oss åt är övertygelsen, målmedvetenheten.
Livet handlar inte om att ge upp.
Det handlar och att ha mod att resa sig och att våga lyckas.
Det handlar om att resa sig oberoende hur många gånger eller hur hårt du fallit.
Så om du känner att du lever på bristningsgränsen, övertyga dig själv om att du vägrar falla vägra ge upp.
Varje droppe svett du pressar fram är en seger, din kropps seger över ditt inre.
Livet handlar inte bara om att överleva det handlar om att leva.
För att leva livet fullt ut måste du våga töja gränser, våga ta risker våga utmana Dig själv.

Du kanske tror att jag överdriver när jag tackar träningen för att jag lever. Men faktum är att träningen många gånger varit min räddning. Ditt har jag gått med mitt brustna hjärta, min sorg och min frustration. Jag har stått där med min ångest, min smärta och min känsla av hopplöshet. Omvandlat allt detta till kraft och låtit tårarna blandas med svett. Inom mig finns ett till synes outtömlig källa av frustration, sorg ilska och besvikelse. Men istället för att vända detta utåt mot någon oskyldig eller försöka fly in i russets dimma så har jag använt kraften till att förvandla min kropp. Nej de klart att inte alla min timmar på gymmet burit en skugga av elände men väldigt många. Och grunden till att jag är där jag är rent fysiskt idag är nog att jag klarat av att använda all denna negativa energi till något positivt.

Idag är jag starkare, både fysiskt och psykiskt än jag var när jag började min strävan efter det jag ser som Min ideal kropp. Allt för många ser det jag och många med mig gör som bara något ytligt, ser det som någon form av utseende fixering och visst till viss del handlar det om yta. Men utan ett inre driv och en inre övertygelse så kommer man inte långt.

Nu har jag kommit till en nivå där jag ses som en förebild, inte av alla men av vissa, det ger mig ännu större driv att ta mig själv till nya nivåer. Att tänja gränser för hur långt jag kan pressa mig själv och min kropp. Jag vill gärna hjälpa andra att förstå vad träning kan ge, vilken betydelse den har och har haft för mig och kan ha även för Dig.

Jo det finns såklart dom som ser på mig som ett freak, ser det jag gör som något sjukt. Men så är det alltid. Ingen kan bli uppskattad av alla. Och det är heller inte mitt mål.

Livet handlar inte bara om att överleva. Det handlar om att leva. För att leva livet fullt ut måste du våga ta risker, våga tänja gränserna och komma ut ur Din bekvämlighets zon. Våga utmana dig själv på fler än ett plan. För att lyckas med livets utmaningar vare sig det handlar om träning eller annat så måste du vara bered på att falla. När du faller måste du resa dig om och om och om igen. En del fall är hårda och gör riktigt ont andra är mer som att snubbla. Oberoende kommer du inte vidare om du ligger kvar och tycker synd om dig själv. Det ända du kan göra är att att resa dig upp fästa blicken vid horisonten och kämpa vidare.

Relaterade inlägg.
Denna blogg är inte för alla!
Att träna ett sätt att leva
Jag är inte bara det du ser.

De här med samvete är en underlig grej.

Alla har det. En del av oss är bara bättre på att förtränga det. Och vad är det då som gnager mitt samvetet, jo sådär historiskt sätt finns det massor med saker som gnagt och gnager på det. Just nu är jag dock mer förundrad över hur mitt eget funkar...

Jag skall åka på semester, till solen med min kära sambo. Borde ju inte ge upphov till något samvetskval men (alltid detta men) det gnager lite el nä rätt mycket faktiskt. Varför jo de e så gott folk att under mitt vuxna liv har jag aldrig åkt på resa utan nåt, några eller alla mina barn! Nu är det så att mina äldsta söner är "vuxna" i alla fall i siffror dvs +18 år. Min yngsta son skall åka på solsemester med sin mamma så mitt samvete borde inte drabbas men....

Jag vet att det hela bottnar i en bristande självbild, en känsla av att inte räcka till. I alla dom roller jag ikläder

Från förra årets resa. Jag och mitt troll.

mig som människa så finns bristerna med som en alltid vakande skugga. Som far, partner, arbetstagare, son, träningskompis, mentor, ja oberoende i vilken av alla dessa roller jag i klär mig så villar det ständigt en skugga över alltet. En rädsla för att inte räcka till, en känsla av att inte vara bra nog, att inte duga helt enkelt. Samtidigt vet jag att jag bara kan göra mitt bästa, att ingen är perfekt men ändå trots dessa insikter så finns oron där oron över att inte vara nr1.

Just den där strävan efter att vara nr 1 är något jag tänkt lite ikring. Är det egentligen så viktigt!? Svaret blir nja. Jo visst är det skoj att vara på topp men på samma gång är det helt ok att inte vara 1:a i alla lägen. Jag har en del att jobba på på denna front. Att bara vara nöjd med att bara vara och inte jämt och ständigt gå omkring och sträva efter den där första platsen skulle vara rätt befriande. Så där på ett intellektuellt plan vet jag ju att jag duger precis så som jag är i alla dom roller jag spelar i mitt eget och andras liv men nog fan e de svårt att släppa den där strävan efter första platsen.

Med allt detta sagt så vet jag att jag är älskad av min sambo, att mina barn uppskattar mig som jag är för den jag är, att min roll som "mentor" uppskattas hos dem som ser mig som sådan.

Jag skall åka på denna resa och jag lovar att jag skall njuta. Det kommer att bli fler resor och i alla fall min yngsta son kommer att följa med på flera av dessa. 

Jag skall använda min ledighet till att njuta, äta och dricka gott, träna en del, fotografera framförallt surfing och använda soltimmarna till max. En hel del djupa tankar brukar det bli när jag gör så lite som möjligt, när jag ligger och låter solen värma både mitt inre och mitt yttre jag.

Relaterade inlägg:
Tro mig du vill inte byta liv med mig.
Jag är inte bara det du ser.
Vardags lyx och gränslös kärlek.

Att möta åldrandets tecken.

Jo de e sant jag börjar skönja spår av ett åldrande. Sådär rent visuellt börjar spåren av åren bli rätt påtagliga. Nä jag är inte flintig el inte helt flint iaf. Jo jag har jätte kort hår så mina växande vikar är inte jätte uppenbara för dig som betraktare men jo mitt hår har dragit sig tillbaka till den grad att jag inte längre med någon sorts värdighet kan odla en frisyr som mina ögon ser vettig ut.

Grå tinningarnas charm.
Tja eftersom mitt hår fläckvis dragit sig tillbaka till något som jag tolkar en evig vila, så är just gråa tinningar något jag liksom räknat bort när det gäller mitt synliga åldrande. Men i mitt skägg (som jag varit trogen i snart 20 år med några få undantag) där börjar dom grå bli ett allt mer påtagligt inslag. Dom har liksom krupit sig på tja eller smugit sig in. Man kan ju spekulera i hur dom bildas. Den som någon gång anlagt skägg vet att det inte växer ut bara sådär i en handvändning. Nu kan jag i princip från en dag till en annan se hur dom grå vinner ny mark. Att det från en dag till nästa dykt upp inte bara ett utan flera grå i mitt ansikte. O dom e långa 2-3 cm och gråa från roten!? Hur är detta ens möjligt?

Det finns sätt att motverka naturens/åldrandets tecken. Man kan färga tona plantera nytt hår o ja man kan ta till en hel del mer eller mindre drastiska åtgärder för att dölja åldrandets visuella framfart. Men NEJ det kommer aldrig att hända! Jo förresten kan hända att jag nån gång testar att tona eller kanske bleka skägget men då är det för att skapa lite dramatik inte för att dölja mitt åldrande. Och eftersom det är främst mitt skägg som börjat anta en allt mer grå nyans så skulle jag ju helt enkelt kunna raka bort det. Problemet då är att jag då bara på några minuter skulle gå från att se ut som en lindrigt åldrande man i sina bästa år till en glop med rakat huvud (djävligt runt huvud dessutom). Jag skäms inte över att det syns på min ansiktsbehåring att jag inte längre är 20 utan jag trivs rätt bra med att det tydligt framgår att jag kommit längre än så på livets resa.

Man är inte äldre än man känner sig..
Ja just de. Det här uttrycket kan skapa ett visst kaos bland mina grå celler när jag sätter tanken i rullning och

försöker göra en lite djupare analys av vad det egentligen betyder. Till det yttre är jag i bättre form än dom flesta i min ålder, jo till och med betydlig bättre än många som är bara hälften så gamla som jag själv. Men mitt inre, då menar jag inte mitt fysiska inre utan i tanken, själen eller hur jag nu skall beskriva det. Jag trivs riktigt bra med dom insikter jag kommit till med hjälp av hårda slag och stötar längs livets krokiga väg. Tja alltså intellektuellt är jag på intet sätt 25 (och tack högre makter för det). Jag har erfarenheter som gjort mig till den jag är. Erfarenheter som inte på något sätt varit positiva men som format den jag är här och nu idag. Så trots att det finns stunder när jag är spontan, kär och allmänt galen som en 20 åring så finns det stunder av djupt allvar och djupsinnighet som är mer i fas med nån som kommit mycket längre på livs resan än jag gjort. Skall jag då försöka räkna ut någon form av genomsnitt för att få svaret på min egentliga ålder. Ingen aning faktiskt. Jag vet dock att jag enligt gymmets bodyscanner har en biologisk ålder på 25år. Rätt ok känsla att ha vunnit drygt 15 år genom att träna som en tok.

Nä jag är den jag är, har inga som helst ålersnojor och trivs som fisken i vattnet med att vara den jag är som jag är. Du som har nojor över stigande ålder, tänk på att ålder bara är en siffra som inte säger ett skit om vem eller vad du är och eller kan bli. Lev i nuet och tänk på att inget varar för evigt. 

Jepp jepp 40 är det nya 20 eller vad just Du nu vill att din siffra skall vara.

Relaterat inlägg: Late bloomer thats me..

Saxat ur mitt livs dagbok...

Förr när jag var en riktigt tjockis fick fick jag alltid höra av mina läkare att jag tränade för lite. Alla mina krämpor skyldes på min övervikt. Det spelade ingen roll om jag sökte vård för mina återkommande öron inflammationer, nageltrång eller tja det spelade helt enkelt ingen roll varför jag besökte läkare så var budskapet det samma.

Nu när jag ser ut som en grekisk gud (jo dom dagar när mitt självförtroende/självbild tillåter mig att se på min kropp objektivt så är det så jag ser ut). Nu är det budskapet det omvända.

-Du tränar för mycket...
-Du tränar för hårt...

För ett par år sedan när jag var på årlig hälsokontroll via jobbet så hade sköterskan plockat fram en rad med broschyrer som hon vill jag skulle ta del av. Det handlade om viktminskning, hälsosamt leverne ja framför mig låg till och med en informations broschyr om viktväktarna. Hon började med att konstatera att mitt BMI var lite i högsta laget och att jag borde fundera på att börja träna. Jag log lade huvudet på sned och log mitt mest charmiga leende. Hon fortsatte med att fråga ut mig om mina motionsvanor... Nu tog jag till orda. -Lilla damen jag tränar 5-6 gånger i veckan, jag kan klä av mig så får du vissa exakt var på kroppen du tycker att jag har för mycket fett. Nä hon var inte liten inte alls liten utan snarare en snällt sagt halv fet kvinna som enligt mig var helt fel kvinna att ge någon några råd om hälsa, motion och liknande. Kvinnan såg ut som ett levande frågetecken och hade nu tappat talförmågan. Men men ditt BMI är ju jätte högt... Stammade hon fram. Jag svarade med så mild röst jag kunde att jag gav blanka fan i vad mitt BMI tal var. Jag log och dog upp min t-shirt en aning och visade min platta mage. När jag skulle gå pekade jag menade på viktväktar broschyren och frågade om hon hade läst den... jag fick inget svar. Jag vägde visserligen en bit över 90kg när detta inträffade men nej jag var absolut inte fet...

Nu för tiden har jag en "hus" läkare som förstår mig, som vet var jag står. Jo även han har gjort tafatta försök att övertala mig om att i perioder hålla igen lite med träningen. Men vi vet liksom var vi har varandra och det finns en form av ömsesidig förståelse. Denna förståelse uppnåddes när han vid ett tillfälle försökte övertala mig om att jag borde testa nån annan form av träning än gym. Jag lovade då att inte håna honom hans golfspelande och hans tilltagande "pondus" om han i gengäld lovade att lämna mitt gym tränande utanför vid mina läkarbesök. Jag förklarade att jag är noga med att lyssna på kroppen.  Jag har tränat på gym i cirka 20 år och att jag är väl medveten om vad min kropp tål och inte tål. Min Kropp Mitt Liv Mitt Val!

Jag ger ett långfinger åt dessa vise män och kvinnor och lyssnar på kroppen. Visst dom följer sina rutiner och det dom lärt via sina böcker. Jag förstår att det är i all välmening Men verkligheten kan man inte lära sig om i några böcker. Att bara stirra sig bild på statistik och viktkurvor säger ingenting om hur en vältränad eller otränad en människa är. BMI är enligt mig ett mått som används av folk som inte har ögon eller kunskap att bedöma verkligheten med. Du kan ha ett högt BMI och vara i topp form, du kan också ha ett lågt BMI och ändå vara hur otränad som helst.

Jag väljer vem jag lyssnar på och lyssnar alltid i första hand på min egen kropp. Ingen känner Dig så bra som du själv. Om du vill förändra din kropp, omge dig med folk du litar på och framförallt lite på dig själv.
Din Kropp Ditt Liv Ditt Val...

Vardags lyx och gränslös kärlek.

Den gångna veckan har jag hämtat hem min 8åring från skolan. Ett av dom privilegier jag utnyttjat till fullo under min sjukskrivning är just denna vardags lyx. Att den vecka han är hos mig hämta honom direkt efter skolan så att han sluppit eftis och jag fått mer egen tid med honom.

Jo jag är separerad från hans mor har vecka vecka umgänge. Nä de inte alls optimalt men det är nog så bra det kan bli. Jag är nog lite konservativ när det kommer till detta med familje konstellationer. Jag är helt klart förespråkare av mamma pappa barn modellen men ibland funkar det inte av en eller annan anledning och då anser jag att min son växer upp i den bästa av kompromisser.

Jo jag har flera barn. Och tyvärr har situationen varit en helt annan i deras fall. Något jag vet att jag mått skit av något jag tror att inte heller dom sett som det ultimata.

Jag har gjort vad jag kunnat för alla mina barn, vill i alla fall tro att jag gjort det. Jag vet dock att det rätt ofta blev fel

La Familia. Min aningen brokiga men älskade familj.

hur väl jag än ville med dom äldre barnen. Ni vet it takes two to tango... Ska inte kasta skit omkring mig men kan kallt konstatera att långtifrån allt blev så bra som det borde varit under deras uppväxt. Och nä det var inte jag som var den stora boven i de dramat även om jag vet att jag ibland tog galna beslut.

Träningen har spelat en central roll för mig under större delen av mina barns uppväxt. Visst kan jag förstå dom som tycker att man prioriterar sitt ego när man avsätter tid för träning och därmed får mindre tid med sina små. Men jag är beredd att säga emot på den punkten. För mig har träningen i många ibland långa perioder varit min räddning. Det som fått mig att orka kämpa vidare genom sorg, hjärtesorg och allmän förtvivlan. Och även om jag hade levt ett liv som inte varit fullt så stökigt fullt så dramatiskt som mitt varit så tycker jag ändå det hade varit och är befogat med den tid jag och många med mig sätter ner på att hålla sig friska och starka både i kropp och själ. I slutändan tror jag både jag och mina barn vinner tid på den livsstil jag valt. Jag är dryga 40 nu och har inte tänkt lämna jordelivet på ett bra tag, jag är övertygad om att min livsstil kommer att ge utdelning i långa loppet. Handen på hjärtat vad är en timme om dagen? Jo 4% av ett dygn. Visst man jobbar osv och det kan ibland vara tufft att få ihop det men det är absolut värt det.

Genom att göra saker man tycker om och som gör en stark och frisk så är man en god förebild för sina barn. Vi lever bara en gång! Vi vet inte hur vi vet inte när vi vet bara att det förr eller senare tar slut...

Hitta Din väg till Ditt mål

Tycks vara rent förbannat svårt det där med att hålla fokus! Jo jag pratar om träning igen men det samma gäller i livets alla olika skeden.

Det krävs inte så mycket för att lyckas, därmed inte sagt att det skulle vara enkelt, nej tvärtom.

För att lyckas med din träning (eller i övriga livet) krävs följande.
- Ett klart och tydligt mål. Målet kan vara en viss vikt en viss storlek på byxorna eller något annat konkret.
- Delmål. Ju längre bort från slutmålet du befinner dig desto viktigare blir delmålen, delmålen skall stå i relation till slut målet. tex en viss vikt, storlek eller liknande.
- En detaljerad plan. Planen skall innehålla: tydliga tidsramar, träningsupplägg, kostschema och liknande.

Det där är väl ingen match kanske du tänker. Nå då förutsätter jag att du redan idag har din dröm fysik och kan göra allt det där du drömmer om och då vill jag gratulera.

Till er andra kan jag säga som så. Allt sitter i huvudet It`s all in the head. För så är det, om du kan tänka dig det kan du göra det, det du drömmer om kan bli ditt bara Du ger dig fan på att nå ditt.

Gör klart för dig vad dina mål är.

Här är ett smakprov från min nya Facebook sida.

Om det så handlar om att springa maraton (även om just jag har noll förståelse för den typen av självplågeri) eller om det handlar om att komma i topp form till nästa in planerade semester så skall du skriva ner ditt mål på ett papper. Var väldigt konkret när du sätter upp dina mål och lämna ingen som helst möjlighet till tolkningar. Risken är att om du lämnar utrymme för tolkningar så kommer du att gör det som är enklast för dig. Inget illa ment mot just dig men människan är lat till naturen gäller såväl mig själv som, just det Dig.

Delmål.
Dina delmål skall gå att knyta direkt till slutmålet. Om du idag väger 85kg och skall åka på resa på sportlovet (vecka 8 här på ön) och har som slutmål att väga låt säga 75kg på avresedagen så är det ju rätt lämpligt att första delmålet är om 5 veckor och att vikten då skall vara 80kg. När det gäller viktnedgång så bör man beakta att dom första kilona är lättare att bli av med än dom sista.

Iden med delmål är dels att du skall ha något konkret att sträva mot som inte ligger allt för långt fram i tiden det ökar dina chanser att lyckas dramatiskt. Dessutom kommer du att känna dig nöjd och glad när du uppnått dina delmål och får du ny energi och kroppen fylls med endorfiner och den fortsatta resan blir aningen lättare. En annan orsak till att sätta delmål är att om du skulle missa del målet och gå ner mer eller mindre så finns det möjlighet att utvärdera göra om och göra rätt så att du till sist når ditt dröm mål.

Jag vågar påstå att delmål är en av de mest avgörande skillnaderna mellan en satsning som misslyckas och en som inte gör det.

Detalj plan.
Det här kan var svårt eller nä det är svårt. Hur mycket hur länge osv är ju faktorer som måste beaktas i en detaljerad plan. Och beroende på va just ditt mål är så variera förstås mängden tid du behöver för att nå målet. Men en sak är säker. Alla kan! Var du befinner dig rent formmässigt när du påbörjar ditt projekt ja massor med såna faktorer påverkar, MEN som exempel kan jag nämna att den som i princip aldrig tidigare har löptränat kan klara av att genomföra ett maraton med bara ett års förberedelse. Och vad gäller exemplet med sportlovs resan så är det ett fullt genomförbart och skulle inte kräva några underverk för att bli verklighet. Man kan utan större problem gå ner 1kg i veckan utan att behöva ta till några super drastiska åtgärder. Allt handlar om inställning och om Du verkligen bestämmer dig för att nå ett mål så kommer du att göra det.

Dieter
Jag får massor med frågor och funderingar kring det här med dieter. Vilken ska jag välja 5:2, LCHF, GI you name it. Det finns tusentals olika varianter och jo dom flesta funkar säkert men det kräver en hel del av dig om du skall gå från din vanliga jag äter vad jag kommer över dieten till en specifik diet al'a nån guru. Varför skall alla göra det så djävla svårt för sig!? Den absolut bästa dieten är tänk på vad du stoppar i munnen dieten. Det här med vikt upp- och nergång är inte så svårt som alla tycks inbilla sig. Om du äter mer än du gör av med går du upp i vikt och tvärt om. Du blir vad du äter! Så är det PUNKT.
De finns dock viss mat du bör undvika om du vill gå ner i vikt. Bröd, pasta, processad mat, socker, godis, läsk... Ja just det tänk på vad du sätter i munnen.

Jag har i dagarna dragit igång en Facebook sida där jag i detalj kommer att redogöra för hur Jag äter och tränar. Jag kommer att dela med mig av hur min "resa" sett och ser ut.

Om du vill ta del min tränings/kostfilosofi lite mer i detalj, få konkreta tips om hur Du kan ta din träning och din kropp till en annan nivå så är det bara att gilla sidan och följa med i flödet.
Klick här om du vill ta dig en titt Facebook sidan.

OBS! Jag delar ALDRIG med mig av tips om sådant jag inte testat själv!

Leva i nuet, varje dag är en ny start.

För många handlar det här med nytt år om en ny start en ny möjlighet, men handen på hjärtat hände det något magiskt för dig när 2013 gick över till 2014? Nä skulle inte tro det hela den här nyårs grejen är en illusion. Därmed inte sagt att det inte skulle vara bra att börja om, men varje dag hela året är en sån chans! 365 dagar om året har du chansen att göra om, göra rätt och förändra dig, din omgivning eller vad det nu är du vill ändra.

Nu är det dags att ta tag i Ditt liv. Släpp taget om det som varit och gå vidare.
Lättare sagt än gjort, ja absolut men det finns inget annat alternativ. Det enda vi har är här och nu. Vi kan inte klamra oss fast vid det som varit eller sitta på våra breda och hoppas på framtiden, Nej det är Nu som gäller.

Du kanske har en gammal kärlek som du längtar tillbaka till, kanske du hade din drömfysik någon gång tidigare i livet. Spelar ingen roll vad det är som får dig att klamra dig fast i det förflutna Du måste släppa taget och gå vidare annars kommer livets tåg att passera och du står ensam kvar på perrongen. Jo visst man kan alltid hoppas på att det kommer ett nytt tåg men varför spilla dyrbar tid på att vänta. Livet är på tok för kort för att vi skall låta tåget passera och leva på hoppet om att ett nytt tåg dyker upp. Ta tag i dina rädslor och hoppa på tåget. Vad är det värsta som kan hända? Att tåget inte går dit du ville!? Men vem säger att nästa tåg hade fört dig till dina drömmars mål?

Ju snabbare du inser att ditt liv är här och nu desto bättre. Först när du lever i nuet lever du på riktigt. Framtiden vet vi inget om och dåtiden är ett minne blott.

Livet består av en djävla massa val, vissa större och andra mindre. En del av dom val vi gör är lyckade och andra mindre lyckade. Hur som så är vi summan av dom val vi gjort. Gjort är gjort och går inte att göra om. Därmed inte sagt att du inte kan göra nya val som är bättre. Varje dag gör vi små och större val som påverkar inte bara oss själva utan även allt och alla omkring oss.

Dom lätta valen är sällan dom rätta...
Människan är lat till naturen, vi väljer gärna sånt som är lite bekvämt. Minsta motståndets lag... Men utan motgång ingen framgång.

Förändringar kan göra ont, men det som inte dödar härdar. Vill man nå några nya mål vare sig det är privat, i yrkeslivet eller kroppsligt så måste man våga ta en smäll här och där. Att ändra vanor och ovanor gör lite ont i början det är precis som när du sparkat av dig skorna för att ta den första barfota promenaden på sommaren, man haltar, hoppar, ojar och beklagar sig men i slutet av sommaren springer du barfota utan att ens tänka på det.

Lämna din bekvämlighetszon.

På gymmet har jag många gånger fått frågan av folk om hur dom skall göra för att få det ena eller det andra resultatet. Svaret är 9 gånger av 10 våga lämna din bekvämlighetszon. Du måste våga satsa för att vinna våga göra ändringar för att uppnå förändring. Vi sitter alla fast i vanor som är svåra att ta sig ur men första steget är oftast det som är svårast. Ta det steget, gör ditt val, gå din väg och våga utmana dig själv så kommer förändringen som ett brev på posten.

Börja med att se varje dag som en ny chans, en chans att göra något bättre en chans att göra om och göra rätt.

By the way kommer snart att lansera en facebook sida där jag kommer dela med mig mer i detalj hurjag tränar och äter, försöka hjälpa den som vill ta det här med träning ett steg längre förändra sin kropp och ta ett eller flera steg närmare drömmen.