Fy f..n va ryggen min bråkar.

Jag har tjatat en del om ryggen, vården (läs bristen på vård) i mina facebook inlägg den senaste tiden. Om vikten av att fortsätta träna även när hälsan inte är 100%. Nu skall jag beklaga mig i ett längre format än jag tycker är lämpligt på fb.

Problemen eskalerar och det verkar gå fort.

Jag har haft så ont dom senaste dagarna att jag har haft svårt att gå. Har sedan ett tag märkt att dom försämrade nervimpulserna gjort att mina fötter förtvinat, nu tycks det vara knäna som står på tur. Dom små musklerna som skall stabilisera knät är helt tydligt också på tillbakagång. På mitt vänstra knä känner man en tydlig förändring när man känner efter med fingrarna och jo det både syns och känns när jag går.

Jag är inte den mest husliga men jag självklart försöker jag anstränga mig nu som då för att underlätta livet för min kära sambo. Men nej kroppen fungerar inte som den ska och trots viljan går det helt enkelt inte. Jag vill umgås, hjälpa till att skötta och leka men vår 10 månader gamla son men det är i det närmaste omöjligt för mig att ens göra det jag verkligen vill än mindre göra det jag borde. Inte en gång har jag rent fysiskt klarat av att leka med min son på golvet eftersom det är för smärtsamt. All lek han och mig emellan har förflyttats till säng eller soffa med alla begränsningar det innebär. Svårt att sätta ord på hur det känns att gå minste om så pass mycket av min sons första tid på planeten. Visst har jag med säkerhet många år på mig att ta igen det jag förlorat nu men alla som har barn vet att den första tiden är unik eftersom det händer SÅ mycket med de små liven första året.

Jobb vs. sjukskrivning.

Trots min höga arbetsmoral (nästan osund) så börjar jag överväga sjukskrivning. Hittills har jag tänkt som såhär. Jag har lika ont på jobbet som hemma så varför inte jobba, men nu är även min gräns nära. Jag har haft en period när jag kunnat flexa lite när det varit som djävligast. Då hade jag långt ifrån dom problem jag har idag så jag typ vande mig vid mina problem och slutade flexa... Får helt enkelt se hur jag mår imorgon, övermorgon.... i framtiden.

Gällande vården.

Jag skall ta den förkortade versionen trots att det faktiskt inte finns så mycket att skriva om den... Efter lite bekymmer fick jag till slut tid för en MRI och efter en hel del väntande fick jag sedan tid till en läkare. -Det här måste vi operera. Sa han rätt omgående. När frågade jag -För min del kan vi göra det nästa vecka men..... det här sjukhuset har en policy so säger att du först måste genomgå en rehab session. Jaha!? Både läkaren och jag var eniga om att det nog inte skulle lösa mina problem eller ens lindra dom men men en policy är en policy. Efter lång väntetid fick jag då tid till fysioterapeuten, jag förklarade i stort vad läkaren och var eniga om och jo min fysioterapeuten höll med. Blev bara två besök innan vi enades om att det var slöseri både på hans och min tid att jag fortsatte min session. Nu efter ett gäng månader har jag fått en telefon tid till läkare jo jo sidu nå bättre än ingen tid alls.

Jag vet alltså inget om vad som kommer att ske eller ens om något kommer att ske men såhär kan jag inte ha det!

Det händer att jag anklagas för att vara rasist.

I en del debatter och inlägg på Facebook har jag klart och tydligt uttryckt min ärliga åsikt (finns inget annat alternativ för mig) angående flykting mottagande, den nyligen tillsatta kommundirektören som haft samröre med Nordisk Ungdom, och av en del anses olämplig för tjänsten på grund av sina privata politiska åsikter samt min åsikter om tiggande romer. Detta har ibland tolkats som om jag skulle vara främlingsfientlig ja till och med rasist. Det första jag tänker när jag känner att jag får den stämpeln är att jag vill vissa långfingret åt personen i fråga. Men (finns alltid ett men) vad skulle Du lära dig av Mig om jag gjorde så!? Så nu skall jag istället förklara min ståndpunkt. Håll till godo.

Jag skall börja min berättelse i Vasa nån gång i mitten av -90 talet. Jag gick då på Evangeliska folkhögskolan i österbotten (nej jag vad inte heller då starkt troende). På skolan fans det flera elever av olika nationalitet, hudfärg, ursprung och ras. En del hade just fått uppehållstillstånd men dom flesta väntade på sina besked. Där fans bland annat en kille från Iran som jag en ibland delade bord med vid lunchen. Senare berättade han sin historia om själva flykten och varför han flytt. Innan det hade jag helt ärligt inte tänkt så mycket på de där med flyktingars vara eller icke vara men efter hans berättelse så väckte mina tankar....

Resa utan återvändo.

Om man som han helt på egen hand beger sig ifrån sitt hemland, sin familj, vänner och så vidare och mer eller mindre på måfå ger sig av för att söka trygghet i ett annat land så finns det förmodligen mycket goda själ till detta. Jag tror verkligen inte att någon av fri vilja ger sig av med vetskapen om att om man når fram kan man aldrig mer återvända. Att som han berättade vandra i dagar och lifta på öppna lastbilsflak och gömma sig vid varje gräsövergång. Han berättade att han hade färdats en hel natt i det förvarings utrymme som finns under lastbilar avsett för reserv däck och verktyg och att hans kläder hade frusit fast i den nakna plåten morgon efter. En skeptiker kanske skulle tro att han ljög att det var hans väl inövade story som han skulle dra för att få stanna. Det tror inte jag. Om han hittade på och spelade teater, grät trovärdigt och så vidare så är/var han skickligare än någon som någonsin projecerats på den vita duken.

Hämtades på lunchen.

En till synes helt vanlig när alla skolans elever befann sig i matsalen för att äta lunch så stegad fyra uniformerade poliser in. Två stannade i entrén och två gick fram för att hämta honom. Han visste exakt vad som höll på att ske, lade ner sina bestick och ställde sig upp. Poliserna förde ut honom och sen var det över. Efteråt kallades alla till aulan för en extra gudstjänst och rektorn förklarade vad som hade hänt. Muhammed hade fått avslag på sin asylansökan, han hade haft med sig brevet med beskedet till rektorn och bett honom att inte säga något till någon. Han ville inte att någon skulle ställa till med något för hans skull och han hade önskat att få spendera sina sista dagar i skolan helt som vanligt utan tårar och ståhej. Han hade fått igenom sin vilja.
Vi bad obesvarade böner för hans skull!

En djävla bondläpp.

Ursäkta mitt klarspråk. Efter det som hade hänt den dagen i skolan var inget sig likt på en tid och efter gudstjänsten gick vi till våra klass rum för att klassvis diskutera och ventilera våra tankar kring det som hade hänt. I tur och ordning fick vi säga exakt vad vi tänkte och tyckte kring det som hade hänt. En del ville be fler böner (var ju trots allt en kristen skola) andra bara grät och själv var jag förbannad. En filur utmärkte sig och sa att han tyckte att det som hade hänt var helt rätt och att han hoppas att alla andra utlänning också skulle gå samma öde till mötes. Han drog visst nåt citat ur bibeln som han tyckte rättfärdigade hans åsikter.... Till hans försvar skall sägas att han var uppväxt i Korsnäs.

Många långa år senare

Mycket vatten hade runnit under broarna sen min tid på EFÖ men jag var tillbaka i Vasa. Jag jobbade som ordningsvakt och stod i dörren när jag fick syn på bondläppen från Korsnäs. Låt oss kalla honom Läppen. Läppen var i goda bönders sällskap i kön och närmade sig dörren. Som en blixt från det blå så mindes jag ordagrant vad han hade sagt efter att Mohamed hade hämtats från skolan. När Läppen kom fram till dörren så frågade jag föst efter hans legitimation, han blev då stöddig och hävdade att han var stamkund och med råge hade åldern inne. Jag bad ännu en gång om att få se hans leg men han ville göra sig lustig och vägare vissa leg. Då förklarade jag att det kvittade eftersom han tydligen var för full för att förstå vad jag sa. Då blev både han och hans sällskap högljuda. Min kollega och jag bestämde oss för att inte släppa in någon av dem. Då tände det till för Läppen och han började knuffa på mig. I ögon vrån såg jag att polisen stod med majan på torget intill krogen där jag jobbade och jag såg min chans. Jag till talade Läppen vid namn och frågad om han hade lust att spendera natten i samma cell som Mohamed hade spenderat sin sista natt i Vasa. Han blev stående med munnen vidöppen och jag upprepade min fråga då kom han emot mig med fart och jag såg till att han hamnade på marken med mig ovanpå och att hela händelsen var väl synlig för farbror blå. Läppen fick sova på betong den natten, kanske inte i samma cell som Mohamed men inom mig kände jag ändå en viss tillfredsställelse.

Gudfar åt varandras söner.

För typ 4 år sedan blev jag av en slump bekant med en man och hans fru via gymmet, mannen och jag tränade en hel del tillsammans och vi började umgås familjevis även utanför gymmet. När deras tvillingar föddes och det nalkades dop så fick jag förfrågan om att bli gudfar och tackad ödmjukt ja. När jag själv blev far igen i år i maj så var det i det närmaste en självklarhet att jag/vi skulle be min mörkhyade vän och hans fru att bli gudföräldrar till vår son och så kommer de att bli. Jag är med andra ord gudfar till två choklad bruna guldklimpar och det är ett ansvar som i min värld sträcker sig långt utanför att fostra kristligt. Jag kommer att hjälpa dom som om dom vore mina egna och vet att deras föräldrar kommer att göra det samma för min son.
Men andra ord, en mörkhyad man från Dominikanska republiken är en av mina närmaste och bästa vänner. Jag är gudfar till hans tvillingar och bered att beskydda hela hans familj, han skall bli gudfar till min yngsta... så kom fan inte och kalla mig rasist.

Jag blir så förbannad och besviken

Jo jag blir både förbannad och besviken på mig själv för att jag är så feg... Nej inte feg i det avseendet att jag skulle ha avstått att hoppa fallskärm, bungyjump, sitta på med en pilot som flög luft akrobatik eller backa om någon utmanar mig eller är hotfull mot mig eller någon av mina nära och kära. Jag drar mig inte heller för att säga exakt vad jag tycker även om mina åsikter rätt ofta avviker från det som anses PK.

Nä jag är feg i en helt annan kategori! Jag vågar aldrig ta steget (nästa aldrig iaf). Denna feghet gör sig påmind lite nu som då gällande relationer, jobb, karriär och så vidare. jag våga liksom inte ta chansen när den väl uppenbarar sig. Vågar inte ta jobbet, hoppa på utbildningen, eller göra den där resan. Sånt som med all sannolikhet skulle förändrat mitt liv på ett eller annat sätt inte bara en, utan många gånger under livets gång.

Rädd för att misslyckas.

Jo det är väl så jag är helt enkelt rädd för misslyckanden rädd för att inte klara utbildningen eller trivas på jobbet jag blivit erbjuden. Men för i helvete har jag sagt åt mig själv ett otal gånger när dessa situationer uppenbarat sig. -Vad är det värsta som kan hända.... att jag får komma med svansen mellan benen och erkänna för mig själv och hela resten av världen att jag helt enkelt inte klarade uppgiften/utmaningen.
Jag tror min rädsla handlar mest om just vad andra skall tycka, vad andra skall säga och tänka. Så där till vardags är jag inte speciellt brydd i vad andra tycker och tänker om hur jag klär mig, ser ut, lever mitt liv och gör. Men det finns nåt som väcker den rädslan när det kommer till lite större val i livet.

Under en mörk period i mitt liv hade jag återkommande självmords tankar då var den rädslan bra. Då tänkte jag om och om igen vad andra skulle tänka, säga och tycka. I synnerhet om jag skulle misslyckats... fy fan det var ett riktigt mörkt håll jag befann mig i då. Jag var alltså mer rädd för risken att misslyckas och vad andra skulle tycka och tänka än jag var för själva handlingen och konsekvenserna av handlandet.

Jag skall inte sticka under stol med att jag mer än en gång gjort rätt val på basen av min rädsla men jag får aldrig veta hur många gånger jag valt fel av samma orsak...

Jag hatar dig Jante.

För lite är det nog den så kallade jantelagen som ligger och spökar. Du skall inte tro att du är något...

Jag vill så mycket mer med livet än vad jag åstadkommit såhär långt. Jag har en underbar familj och leve egentligen ett rätt hyfsat liv i det stora hela men jag skulle ändå vilja göra upp med min rädsla och ta några kliv mot nåt nytt nåt annat våga utmana mig själv och åstadkomma något. Än en gång kanske det låter som om det är dom stora rikedomarna som lockar men icke. Jag skulle var fullt nöjd med det jag har bara jag fick göra något till vardags som har en mening inte bara för mig utan även i ett aningen större perspektiv.

Snart är semestern över

Om knappt en vecka är årets sommar semester över och jag skall till baka till vardagen. Jodå jag är glad att jag har ett jobb men det känns onekligen som om jag står och trampar vatten och låter värdefull tid gå till spillo.

En vacker dag kanske jag har både modet och förmågan att ta det där steget som ännu idag känns så förbannat stort och svårt....

Ha de bäst alla aktade läsare.

Vart fan tar tiden vägen!

Jag kommer på mig själv allt oftare med att fundera över vart fan tiden tar vägen. Jag menar den kan ju inte bara försvinna! Det är lite som med alla dessa pängar. Ingen kan ha undgått att det råder lågkonjunktur, att tidningarna är fyllda av rubriker som skriker ut att pengarna inte räcker till att dom är slut.

Men va fan! Pengarna kan ju inte bara försvinna, ur en global synvinkel så borde dom pengar som försvunnit ur vårt samhälle ploppa upp någon annan stans i världen eller!? Nu vet jag ju att dessa gastronomiska belopp som bara tycks försvinna i själva verket aldrig har existerat utan bara varit en
bunt ett och nollor i en dator.

Är det så med tiden också. Den tid jag känner att jag förlorat, är det nån annan djävel som fått några timmar extra per dygn!? Nä knappast men visst kan man börja fundera.

Det har hänt en hel del i mitt liv den senaste tiden som liksom ställer det här med tid i ett annat perspektiv. Jag har blivit pappa igen, nåt som var helt otänkbart för inte allt för lång tid sedan. Dessutom blev jag farfar i höstas, jo det är sant på riktigt. Jätte kul såklart men ändå börjar man ju osökt funderar hur fan gick det här till och vart tog tiden vägen. Jag mins ju fortfarande mycket väl hur det var när jag själv blev far första gången. Ett klart och tydligt minne inte direkt som det var igår men ändå. Nå nu är fakta fakta och jag är åter igen nybliven pappa och farfar, ja jag är stolt som fan över det! Nej jag känner min inte alls äldre för att jag nu är farfar eller för att barnaskaran tilltagit. Nä jag känner mig som en ung viral far/farfar så det är inte så att jag känner att jag blivit blåst på konfekten när det gäller tiden. Men ändå, vart fan tar tiden vägen...

När/om jag blir kung av universum så lovar jag dyrt och heligt att införa 30 timmars dygn. De ni försök slå det i nästa val kampanj.

Trots gränslös kärlek är jag vilsen

Ibland får jag en känsla av att livet står stilla trots att det händer massor runt omkring mig.

Jag gör upp planer för framtiden men lever bara korta sekvenser enligt dessa planer. Mitt liv kan jämföras med en bilfärd på okänd mark, utan karta där gps:en ger blandade budskap. Den säger allt från -du kör för fort till -gör en laglig u-sväng (hu fan man nu gör en sån?) och däremellan blinkar budskapet "ingen signal" på displayen. Fan i dom ögonblicken önskar jag faktiskt att jag skulle vara kristen... men nopp det äro jag icke.

När den lilla tjej gick bort dog en del av mig

Gud och jag gick skilda vägar för länge sedan, eller vi gick inte utan han gick. Vände sig om och smällde igen dörren bakom sig när jag satt med ett döende barn i famnen, mitt barn.

Jag har försökt återta kontakten men jag antar att han anar att jag vill ställa honom till svars och det är därför mina försök till kontakt är ungefär lika fruktbara som det skulle vara att försöka odla bananer i Sibirien. Jag lät göra en tatuering när jag insåg sanningen. Den är på spanska (ett språk jag älskar och vill bemästra en vacker dag) översatt står det Gud glömde mig kommer du att glömma. Jag ville liksom få det till prent och tyckte min kropp var en lämplig kanvas.

Nä min livs planer innefattar vare sig banan odling i Sibirien eller att hitta vägen till himmelriket utan dom är långt mer jordnära. O jo kan så vara att jag har gott om tid på mig att uppnå mina mål men min rastlösa själ vill gärna att det händer grejer rätt omgående, De där med långsiktighet har liksom aldrig varit min grej.

Kärlek i överflöd för all framtid.

Jag har såklart massor att vara tacksam för. Jag både älskar och blir älskad. Det är få förunnat att vara både farfar och nybliven far i min ålder, att dessutom få höra att man har en kropp som en grekisk gud är ju inte heller något alla 72:or är bortskämda med men ändå....

Mycket vill ha mer gissar jag. Nej då mina livs mål handlar inte om rikedom utan jag vill "bara" hitta harmoni, lugn och frid för mig och mina kära.

Nu är jag rätt envis av naturen så nån dag kanske jag hittar nyckeln till det som hindrat mig från att uppnå mina drömmar. Håller drömmen levande och kämpar vidare i verkligheten.

Tack och hej 2014

Jag vet att det är länge sedan jag skrev nåt i bloggen. Varför mja tid eller snarare brist på tid. Jag vet inte riktigt vart tiden tar vägen, vem som snott dom timmar jag tyckte mig ha tidigare men som nu är puts väck.

Nå tillbaka till året som gått 2014 har varit ett kanon år för mig. Jo då självklart har det varit både toppar och dalar men sådär på det stora hela har 2014 varit ett mycket bra år för mig och mina närmaste, I februari åkte jag och min sambo på sol semester till Las Palmas,  Gran Canaria ett kärt rese mål dit vi gärna återvänder. Det unika denna gång var att det var första resan helt utan mina barn, första resan som vi åkte på tu man hand. Om det var bättre eller sämre än våra andra resor nä det var bara annorlunda.

Sommaren kom och gick i ett huj som vanligt, vi hann med en härlig resa norr över till svärfars ägor. Väl där fick ja tummen ur och gjorde som man gjorde förr i världen ni vet på den tiden när män höll upp dörren åt kvinnor, när det per automatik var mannen som betalade vid restaurang besök och liknande. Kort sagt på en tid när inte allt men mycket var bättre än det är nu.

Det tog nån vecka innan jag gjorde slag i saken och förvaltade det förtroendet jag fått av svärfar. I ringarna står det Vändören 14.06.2014 men vi ville liksom förena bådas sommar paradis genom att utväxla ringar på vår stuga i sällskap av en hel drös trevliga damer.

Vi köpte vår första egna segelbåt en liten pärla som fick namnet Hoppsan (Albin 57 heter modellen). Jo det blev många turer på böljorna mest korta dags etapper men vi hann även med ett besök på Källskär. Den resan var ett riktigt äventyr och förde helt klart mig och min sambo närmare varandra.

Lyckan kan ta sig många olika uttryck, jag fick veta att jag skulle bli farfar jepp precis just det. Jag blev såklart jätte glad. Och jo jag fick också veta att jag själv skall bli pappa igen! Livet är bra underligt och ibland kan man bara förundras, luta sig tillbaka och njuta....

Livet är gott helt enkelt och jag hoppas det fortsätter vara så även kommande år.

Gott Nytt År till er alla.

Människor jag möter tror dom vet vem jag är...

Människor jag möter tror dom vet vem jag är.... eller snarare hur jag är och hur jag blivit den jag är. Jo då de är sant jag är lite större tar lite mer plats och syns aningen mer än medel mannen på gatan. Men ger det dig rätten att tycka saker, tänka saker, säg saker och sprida rykten....
Jo då jag valde min livsstil för att jag ville sticka ut ur mängden, för att synas och för att jag trivs med den. Att synas är en naturlig drift och att bli uppskattad är en längtan dom flesta av oss bär på. Ja jag ville synas och ja det gör jag men jag hade inte räknat med allt skitprat, sneda blickar och till och med glåpord. Jag är stolt över vad jag gjort med min kropp och tycker mig ha rätten att vara det.  Nej jag ser inte ner på någon som inte gjort samma val som som jag. Jag hånar inte den som är mindre, svagare eller tar mindre plats än jag gör. Jag respekterar hur andra människor väljer att leva sina liv har ingen rätt att tycke eller tänka något kring andras val av levnadssätt så länge det inte påverkar mig. Så borde även jag bli behandlad och sed men icke. Alla tror sig veta exakt vad som pågår exakt vad jag gör och gjort för att nå ditt jag är.

Du kanske hör till en av dessa alla som tror du vet exakt hur vi som är lite bredare över axlarna än gemene man. Läs och lär gode vän...

Att 365 dagar om året tänka exakt på vad, när och hur mycket man äter 5-6 mål mat om dagen inget skräp utan riktig mat. Att aldrig hoppa över ett träningspass även om det kommer både idol, huse of cards, fotbolls wm ja gud vet vad på TVn. Att varje gång man är på gymmet ha 100% fokus på det som skall göras där och då. Och att i varje repetition varje övning och varje pass pressa sin kropp till att prestera lite mer än gången innan. Att lära känna sin kropp innan och utantill att kunna träna stenhårt utan att dra på sig skador. Ja listan kan göras hur lång som helst. Sen när du gjort allt detta i många långa år då men först då kan du döma den du möter på gatan, först då kan du öppna din käft gällande vilka preparat den ena eller andra tryckt i sig för att nå ditt han eller hon är. Tills dess skall du hålla all din avundsjuka för dig själv titta dig i spelgen och ta dig en funderar över vad det är jag gjort som du glömt att göra....

Människor jag möter, dom tror dom vet vem jag är.
Jag hör dom viska bakom ryggen, han är nog en sån där.

Jag är dömd på förhand, för hur jag ser ut.
Jag är dömd på förhand, för att jag sticker ut

Jag har kämpat halva livet, för att nå ditt jag är.
Jag kommer fortsätta att kämpa, är aldrig nöjd där jag är.

Jag är dömd på förhand, för hur jag ser ut.
Jag är dömd på förhand, för att jag sticker ut

Jag skulle aldrig döma någon, som inte gjort det jag gör.
Kommer fortsätta att kämpa, tills den dag då ja dör.

Men jag är dömd på förhand, för hur jag ser ut.
Jag är dömd på förhand, för att jag sticker ut

Relaterade inlägg:
Jag är inte bara det du ser.
Att träna ett sätt att leva
Träning som kompensation!
Dags att ta död på ytterligare några myter.
Träning ett sätt att leva, ett sätt att överleva...