Jag skall börja min berättelse i Vasa nån gång i mitten av -90 talet. Jag gick då på Evangeliska folkhögskolan i österbotten (nej jag vad inte heller då starkt troende). På skolan fans det flera elever av olika nationalitet, hudfärg, ursprung och ras. En del hade just fått uppehållstillstånd men dom flesta väntade på sina besked. Där fans bland annat en kille från Iran som jag en ibland delade bord med vid lunchen. Senare berättade han sin historia om själva flykten och varför han flytt. Innan det hade jag helt ärligt inte tänkt så mycket på de där med flyktingars vara eller icke vara men efter hans berättelse så väckte mina tankar....
Resa utan återvändo.
Om man som han helt på egen hand beger sig ifrån sitt hemland, sin familj, vänner och så vidare och mer eller mindre på måfå ger sig av för att söka trygghet i ett annat land så finns det förmodligen mycket goda själ till detta. Jag tror verkligen inte att någon av fri vilja ger sig av med vetskapen om att om man når fram kan man aldrig mer återvända. Att som han berättade vandra i dagar och lifta på öppna lastbilsflak och gömma sig vid varje gräsövergång. Han berättade att han hade färdats en hel natt i det förvarings utrymme som finns under lastbilar avsett för reserv däck och verktyg och att hans kläder hade frusit fast i den nakna plåten morgon efter. En skeptiker kanske skulle tro att han ljög att det var hans väl inövade story som han skulle dra för att få stanna. Det tror inte jag. Om han hittade på och spelade teater, grät trovärdigt och så vidare så är/var han skickligare än någon som någonsin projecerats på den vita duken.Hämtades på lunchen.
En till synes helt vanlig när alla skolans elever befann sig i matsalen för att äta lunch så stegad fyra uniformerade poliser in. Två stannade i entrén och två gick fram för att hämta honom. Han visste exakt vad som höll på att ske, lade ner sina bestick och ställde sig upp. Poliserna förde ut honom och sen var det över. Efteråt kallades alla till aulan för en extra gudstjänst och rektorn förklarade vad som hade hänt. Muhammed hade fått avslag på sin asylansökan, han hade haft med sig brevet med beskedet till rektorn och bett honom att inte säga något till någon. Han ville inte att någon skulle ställa till med något för hans skull och han hade önskat att få spendera sina sista dagar i skolan helt som vanligt utan tårar och ståhej. Han hade fått igenom sin vilja.Vi bad obesvarade böner för hans skull!
En djävla bondläpp.
Ursäkta mitt klarspråk. Efter det som hade hänt den dagen i skolan var inget sig likt på en tid och efter gudstjänsten gick vi till våra klass rum för att klassvis diskutera och ventilera våra tankar kring det som hade hänt. I tur och ordning fick vi säga exakt vad vi tänkte och tyckte kring det som hade hänt. En del ville be fler böner (var ju trots allt en kristen skola) andra bara grät och själv var jag förbannad. En filur utmärkte sig och sa att han tyckte att det som hade hänt var helt rätt och att han hoppas att alla andra utlänning också skulle gå samma öde till mötes. Han drog visst nåt citat ur bibeln som han tyckte rättfärdigade hans åsikter.... Till hans försvar skall sägas att han var uppväxt i Korsnäs.Många långa år senare
Mycket vatten hade runnit under broarna sen min tid på EFÖ men jag var tillbaka i Vasa. Jag jobbade som ordningsvakt och stod i dörren när jag fick syn på bondläppen från Korsnäs. Låt oss kalla honom Läppen. Läppen var i goda bönders sällskap i kön och närmade sig dörren. Som en blixt från det blå så mindes jag ordagrant vad han hade sagt efter att Mohamed hade hämtats från skolan. När Läppen kom fram till dörren så frågade jag föst efter hans legitimation, han blev då stöddig och hävdade att han var stamkund och med råge hade åldern inne. Jag bad ännu en gång om att få se hans leg men han ville göra sig lustig och vägare vissa leg. Då förklarade jag att det kvittade eftersom han tydligen var för full för att förstå vad jag sa. Då blev både han och hans sällskap högljuda. Min kollega och jag bestämde oss för att inte släppa in någon av dem. Då tände det till för Läppen och han började knuffa på mig. I ögon vrån såg jag att polisen stod med majan på torget intill krogen där jag jobbade och jag såg min chans. Jag till talade Läppen vid namn och frågad om han hade lust att spendera natten i samma cell som Mohamed hade spenderat sin sista natt i Vasa. Han blev stående med munnen vidöppen och jag upprepade min fråga då kom han emot mig med fart och jag såg till att han hamnade på marken med mig ovanpå och att hela händelsen var väl synlig för farbror blå. Läppen fick sova på betong den natten, kanske inte i samma cell som Mohamed men inom mig kände jag ändå en viss tillfredsställelse.Gudfar åt varandras söner.
För typ 4 år sedan blev jag av en slump bekant med en man och hans fru via gymmet, mannen och jag tränade en hel del tillsammans och vi började umgås familjevis även utanför gymmet. När deras tvillingar föddes och det nalkades dop så fick jag förfrågan om att bli gudfar och tackad ödmjukt ja. När jag själv blev far igen i år i maj så var det i det närmaste en självklarhet att jag/vi skulle be min mörkhyade vän och hans fru att bli gudföräldrar till vår son och så kommer de att bli. Jag är med andra ord gudfar till två choklad bruna guldklimpar och det är ett ansvar som i min värld sträcker sig långt utanför att fostra kristligt. Jag kommer att hjälpa dom som om dom vore mina egna och vet att deras föräldrar kommer att göra det samma för min son.Men andra ord, en mörkhyad man från Dominikanska republiken är en av mina närmaste och bästa vänner. Jag är gudfar till hans tvillingar och bered att beskydda hela hans familj, han skall bli gudfar till min yngsta... så kom fan inte och kalla mig rasist.
