Intellektuellt och kreativt vakuum.

Jag har just flyttat. Flytten föregicks av ett omfattande arbete. Renoverade hela vår nuvarande bostad och sen allt de där andra som man bara måst ta i tu med när det nalkas flytt. Allt detta gjorde att hela april for i ett huj, det var jobb och renovering dagarna till ända. Låånga dagar jo faktiskt en del skit långa dagar. Nå då tycker man ju att herrn skulle vara nöjd nu och bara luta sig tillbaka och njuta av tillvaron men ICKE! Nä nu har jag helt plötsligt fallit in i någon form av post flytt/renoverings depression. ( kan hända att jag ännu en gång skapat en ny diagnos).

Jag vet att de här har med min ADHD att göra. Att jag faktiskt lyckades slutföra renoveringen är ett under och just de känns sjukt bra. Men jo nu har jag då hamnat i någon sorts vakuum/depression! Jag vet liksom inte vad jag skall ta mig till med tiden, energin och kreativiteten. Nä jag har inte jätte många timmar fyllda av inget alls att disponera men det känns ändå som om jag slösar tid och just de kreativitet på absolut ingenting.

Mitt jobb bjuder inte på någon kreativitet och kittlar inte direkt mitt intellekt! Men jobba måste man ju för att ens ha skuggan av en chans att ha råd att vara kreativ. Jag har alltså hamnat i en form av moment 22. Tränar, deltar i diskussioner på div forum/facebook bloggar, fotograferar i den mån jag har tid men ändå... När jag kommer på lösningen skall jag dela den med Dig tills dess är jag öppen för förslag.

För oss som har ADHD är det lite av vardag det här med att ständigt dra igång nya projekt både stora och små. Det är dok rätt sällsynt att dessa projekt slutförs. Jag tror mig ha hittat en hyfsad balans i detta. Jag drar helt enkelt inte igång projekt som jag inte tror mig kunna slutföra. Det här är förstås lättare sagt än gjort men det är väl nån form av egen komponerad kbt terapi som fått mig att kunna begränsa mig i vilka projekt jag väljer att sjösätta. Men (alltid detta djävla men) i mitt huvud rullar miljoner projekt på samtidigt och parallellt. Jo det här kan också suga sjukt mycket energi och ge upphov till frustration men det är ändå bättre än att dra igång projekten, investera både tid och pengar på dessa för att sen rätt fort tappa suget och stå där med något som i bästa fall är halvfärdigt. Nä min strategi funkar inte hundraprocentigt men jag är ändå rätt nöjd med hur jag lyckats styra mina impulser i just detta avseende.

Nu stundar sommar och semester för dom flesta av oss, ett tips inför denna tid av återhämtning är att du med diagnos undviker att planera in miljoner projekt, resor osv. Lev i nuet ta en dag i taget och om det nu är något som bara måste bli gjort så gör det klart så fort som möjligt och spara inte dom sista spikarna i svärmors staket till sista semesterdagen utan ge ditt belönings centrum en kick genom att verkligen slutföra ditt lilla eller lite större projekt så fort som möjligt, då får du mer tid till att njuta..

Jagad in i mörkret av sin egen skugga.

Jo de e en underlig rubrik på detta inlägg. Men världen är sån....underlig.
Iden till detta inlägg kom även den under lite underliga omständigheter. De e fredagskväll jag ligger hos en tattuerare och upplever skön sjuk smärta som är minst sagt beroende framkallande. Vi små pratar lite om diten och daten. Lite som att vara hos frisören (vilket inte varit aktuellt för min del på väldigt länge). Eftersom vi verkar inne i ett stim där vi avverkar aktuella ö händelser så kommer vi in på en trafikolycka som nyligen skett där en ung man tragiskt miste livet. Jag har såklart läst om händelsen i bladet men inte ägnat det nån större omtanke. Nu får jag ett namn och pang. Jag säger rakt ut den första tanke som dyker upp. -hade någon väntat sig att han skulle dö av ålderdom.... Dagen efter är jag inbjuden att springa ångestloppet. Springa 200meter för en öppnare inställning till psykisksjukdom. Efteråt skriver jag en status på facebook "Jag har sagt att jag aldrig springer om det inte är någon som är större som jagar mig och ångest mina vänner kan vara stort, sjukt stort.... Nu är bollen i rullning och jag i mitt huvud börjar jag formulera det du nu läser.

Jag har själv jagats av min egen skugga.
Eller snarare... jag jagas ständigt av min egen skugga. Min rädsla för att inte dugga. Min ångest mina depressioner, mina tillkortakommanden i både små och större sammanhang jagar mig. Nä inte så till den grad att jag sprungit huvudstupa rakt i det totala mörkret som jag tror är det som följer när livet tar slut. Men de har fan varit nära...

Jag kände den unga mannen. Nej hans finns inte med i min vän lista på fb men ändå. Vi hälsade på varandra och kunde småprata då vi mötes på stan osv. Jag har under flera år känt till killen. Jag jobbade många år som ordningsvakt, under dom åren lärde jag känna en hel del folk som lever lite i grå zonen om vi säger så. Jo den nu bortgånga killen levde där i det gråa. Och jag vet att det finns dom som tycker att hans liv inte hade nåt större värde, så även han själv kan jag tänka. Men va fan! Vad är det för människosyn!? Alla har ett värde även dom som själva inte tycker det. Må hända att personen inte alltid gjort rätt för sig men det handlar ändå om en människa en son en far en bror. Han själv lider kanske inte av att han inte längre har chans att ställa saker och ting till rätta men alla dessa människor som aldrig mera får chansen att förlåta, aldrig mera får chansen att krama om, trösta ja det är så mycket som alla de som finns kvar aldrig mer får chansen att göra och säga.

Livet är hårt mina vänner, hårt mot dom hårda brukar det heta men tja vete fan om det ligger något i det. De e helt enkelt hårt PUNKT
Jag har i tidigare inlägg skrivit en del om mitt liv mina sorger och en del av det som jagat och jagar mig dagligen. Nej självklart finns det dagar i mitt liv som passerar relativ smärtfritt men dom är förhållandevis få. Kan hända att Du inte tror mig men så är det gott folk. Sorgen över en förlorad dotter är såklart det som tynger mig allra mest. I snart 10år har sorgen varit ständigt närvarande. Jo man lär sig att leva med den, hur tja man har helt enkelt inget val. Jag tackar mina andra barn för att jag orkat leva vidare för ansvaret, kärleken till och från dom är det som höll mig kvar när min dotter gick bort. Det finns mycket annat som jaga mig genom livet. Oron över att inte dugga att inte vara bra nog tja listan kan göras lång....

Gör mig en tjänst, döm ingen. Sanningen är nästan aldrig så enkel som den ser ut att vara....