Jag blir så förbannad och besviken

Jo jag blir både förbannad och besviken på mig själv för att jag är så feg... Nej inte feg i det avseendet att jag skulle ha avstått att hoppa fallskärm, bungyjump, sitta på med en pilot som flög luft akrobatik eller backa om någon utmanar mig eller är hotfull mot mig eller någon av mina nära och kära. Jag drar mig inte heller för att säga exakt vad jag tycker även om mina åsikter rätt ofta avviker från det som anses PK.

Nä jag är feg i en helt annan kategori! Jag vågar aldrig ta steget (nästa aldrig iaf). Denna feghet gör sig påmind lite nu som då gällande relationer, jobb, karriär och så vidare. jag våga liksom inte ta chansen när den väl uppenbarar sig. Vågar inte ta jobbet, hoppa på utbildningen, eller göra den där resan. Sånt som med all sannolikhet skulle förändrat mitt liv på ett eller annat sätt inte bara en, utan många gånger under livets gång.

Rädd för att misslyckas.

Jo det är väl så jag är helt enkelt rädd för misslyckanden rädd för att inte klara utbildningen eller trivas på jobbet jag blivit erbjuden. Men för i helvete har jag sagt åt mig själv ett otal gånger när dessa situationer uppenbarat sig. -Vad är det värsta som kan hända.... att jag får komma med svansen mellan benen och erkänna för mig själv och hela resten av världen att jag helt enkelt inte klarade uppgiften/utmaningen.
Jag tror min rädsla handlar mest om just vad andra skall tycka, vad andra skall säga och tänka. Så där till vardags är jag inte speciellt brydd i vad andra tycker och tänker om hur jag klär mig, ser ut, lever mitt liv och gör. Men det finns nåt som väcker den rädslan när det kommer till lite större val i livet.

Under en mörk period i mitt liv hade jag återkommande självmords tankar då var den rädslan bra. Då tänkte jag om och om igen vad andra skulle tänka, säga och tycka. I synnerhet om jag skulle misslyckats... fy fan det var ett riktigt mörkt håll jag befann mig i då. Jag var alltså mer rädd för risken att misslyckas och vad andra skulle tycka och tänka än jag var för själva handlingen och konsekvenserna av handlandet.

Jag skall inte sticka under stol med att jag mer än en gång gjort rätt val på basen av min rädsla men jag får aldrig veta hur många gånger jag valt fel av samma orsak...

Jag hatar dig Jante.

För lite är det nog den så kallade jantelagen som ligger och spökar. Du skall inte tro att du är något...

Jag vill så mycket mer med livet än vad jag åstadkommit såhär långt. Jag har en underbar familj och leve egentligen ett rätt hyfsat liv i det stora hela men jag skulle ändå vilja göra upp med min rädsla och ta några kliv mot nåt nytt nåt annat våga utmana mig själv och åstadkomma något. Än en gång kanske det låter som om det är dom stora rikedomarna som lockar men icke. Jag skulle var fullt nöjd med det jag har bara jag fick göra något till vardags som har en mening inte bara för mig utan även i ett aningen större perspektiv.

Snart är semestern över

Om knappt en vecka är årets sommar semester över och jag skall till baka till vardagen. Jodå jag är glad att jag har ett jobb men det känns onekligen som om jag står och trampar vatten och låter värdefull tid gå till spillo.

En vacker dag kanske jag har både modet och förmågan att ta det där steget som ännu idag känns så förbannat stort och svårt....

Ha de bäst alla aktade läsare.

Vart fan tar tiden vägen!

Jag kommer på mig själv allt oftare med att fundera över vart fan tiden tar vägen. Jag menar den kan ju inte bara försvinna! Det är lite som med alla dessa pängar. Ingen kan ha undgått att det råder lågkonjunktur, att tidningarna är fyllda av rubriker som skriker ut att pengarna inte räcker till att dom är slut.

Men va fan! Pengarna kan ju inte bara försvinna, ur en global synvinkel så borde dom pengar som försvunnit ur vårt samhälle ploppa upp någon annan stans i världen eller!? Nu vet jag ju att dessa gastronomiska belopp som bara tycks försvinna i själva verket aldrig har existerat utan bara varit en
bunt ett och nollor i en dator.

Är det så med tiden också. Den tid jag känner att jag förlorat, är det nån annan djävel som fått några timmar extra per dygn!? Nä knappast men visst kan man börja fundera.

Det har hänt en hel del i mitt liv den senaste tiden som liksom ställer det här med tid i ett annat perspektiv. Jag har blivit pappa igen, nåt som var helt otänkbart för inte allt för lång tid sedan. Dessutom blev jag farfar i höstas, jo det är sant på riktigt. Jätte kul såklart men ändå börjar man ju osökt funderar hur fan gick det här till och vart tog tiden vägen. Jag mins ju fortfarande mycket väl hur det var när jag själv blev far första gången. Ett klart och tydligt minne inte direkt som det var igår men ändå. Nå nu är fakta fakta och jag är åter igen nybliven pappa och farfar, ja jag är stolt som fan över det! Nej jag känner min inte alls äldre för att jag nu är farfar eller för att barnaskaran tilltagit. Nä jag känner mig som en ung viral far/farfar så det är inte så att jag känner att jag blivit blåst på konfekten när det gäller tiden. Men ändå, vart fan tar tiden vägen...

När/om jag blir kung av universum så lovar jag dyrt och heligt att införa 30 timmars dygn. De ni försök slå det i nästa val kampanj.