Jo de e en underlig rubrik på detta inlägg. Men världen är sån....underlig.
Iden till detta inlägg kom även den under lite underliga omständigheter. De e fredagskväll jag ligger hos en tattuerare och upplever skön sjuk smärta som är minst sagt beroende framkallande. Vi små pratar lite om diten och daten. Lite som att vara hos frisören (vilket inte varit aktuellt för min del på väldigt länge). Eftersom vi verkar inne i ett stim där vi avverkar aktuella ö händelser så kommer vi in på en trafikolycka som nyligen skett där en ung man tragiskt miste livet. Jag har såklart läst om händelsen i bladet men inte ägnat det nån större omtanke. Nu får jag ett namn och pang. Jag säger rakt ut den första tanke som dyker upp. -hade någon väntat sig att han skulle dö av ålderdom.... Dagen efter är jag inbjuden att springa ångestloppet. Springa 200meter för en öppnare inställning till psykisksjukdom. Efteråt skriver jag en status på facebook "Jag har sagt att jag aldrig springer om det inte är någon som är större som jagar mig och ångest mina vänner kan vara stort, sjukt stort.... Nu är bollen i rullning och jag i mitt huvud börjar jag formulera det du nu läser.
Jag har själv jagats av min egen skugga.
Eller snarare... jag jagas ständigt av min egen skugga. Min rädsla för att inte dugga. Min ångest mina depressioner, mina tillkortakommanden i både små och större sammanhang jagar mig. Nä inte så till den grad att jag sprungit huvudstupa rakt i det totala mörkret som jag tror är det som följer när livet tar slut. Men de har fan varit nära...
Jag kände den unga mannen. Nej hans finns inte med i min vän lista på fb men ändå. Vi hälsade på varandra och kunde småprata då vi mötes på stan osv. Jag har under flera år känt till killen. Jag jobbade många år som ordningsvakt, under dom åren lärde jag känna en hel del folk som lever lite i grå zonen om vi säger så. Jo den nu bortgånga killen levde där i det gråa. Och jag vet att det finns dom som tycker att hans liv inte hade nåt större värde, så även han själv kan jag tänka. Men va fan! Vad är det för människosyn!? Alla har ett värde även dom som själva inte tycker det. Må hända att personen inte alltid gjort rätt för sig men det handlar ändå om en människa en son en far en bror. Han själv lider kanske inte av att han inte längre har chans att ställa saker och ting till rätta men alla dessa människor som aldrig mera får chansen att förlåta, aldrig mera får chansen att krama om, trösta ja det är så mycket som alla de som finns kvar aldrig mer får chansen att göra och säga.
Livet är hårt mina vänner, hårt mot dom hårda brukar det heta men tja vete fan om det ligger något i det. De e helt enkelt hårt PUNKT
Jag har i tidigare inlägg skrivit en del om mitt liv mina sorger och en del av det som jagat och jagar mig dagligen. Nej självklart finns det dagar i mitt liv som passerar relativ smärtfritt men dom är förhållandevis få. Kan hända att Du inte tror mig men så är det gott folk. Sorgen över en förlorad dotter är såklart det som tynger mig allra mest. I snart 10år har sorgen varit ständigt närvarande. Jo man lär sig att leva med den, hur tja man har helt enkelt inget val. Jag tackar mina andra barn för att jag orkat leva vidare för ansvaret, kärleken till och från dom är det som höll mig kvar när min dotter gick bort. Det finns mycket annat som jaga mig genom livet. Oron över att inte dugga att inte vara bra nog tja listan kan göras lång....
Gör mig en tjänst, döm ingen. Sanningen är nästan aldrig så enkel som den ser ut att vara....
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar