Jaha gott folk.
Jag hade tänk skriva ett riktigt tungt inlägg men det blev
lite för tungt! Har det nästan färdig skrivet men jag vet inte jag hur mycket
är för mycket!?
Nå skall inte lämna er helt utan läsning. Hoppar på ämnet
som på sätt och vis drog igång hela tanken på denna blogg.
Jag har uppenbara problem med det sociala spelet!
Hur fan hanterar man alla dess oskrivna regler? Jag har inga som helst problem att ta mig in
i nya kretsar men bara nästan. Jag umgås med hög som låg stor och liten. Efter
att jag ätit lunch på jobbet brukar jag gå en sväng på stan och min hand åker
upp och ner som om jag skulle ha spasmer när jag hälsar och blir hälsad på.
Problemet är att jag inte når ända fram. Det blir många och långa samtal om
allt från högt till lågt på jobbet, gymmet, på stan och lite var som helst. Men
det stannar där.
Är jag ett hot? Visst mitt yttre kanske ser skrämmande ut
men nä skulle inte tro det. Kan ju vara att män känner sin manlighet hotad. Kanske
män i min egen ålder får någon form av mindervärdighets komplex när dom ser var
jag är kroppsligt och jämför sig själva med mig!? Men va fan har vi homosapiens
inte kommit längre än så. Visst jag är nöjd med det jag åstadkommit kroppsligt
men det är ju inte hela jag. Om jag umgås med folk så gör jag det inte för att
imponera eller briljera. Livet handlar om så mycket mera än att mäta sig med
sina medmänniskor. Jag skulle hur som komma två i dom flesta såna mätningar…. Störst
hus, mest pengar, snabbaste bil och sötrst…
Jag känner mig som den där hundraförsta pusselbiten i ett
hundra bitars pussel. Ni vet den där biten som man svänger och vrider på hur
många gånger som helst men som bara inte passar in. Jag har försökt anpassa och
omforma den här pusselbiten för att den skall passa in. Men NEJ jag ligger kvar
i lådan när pusslet är lagt…
Vad eller vem säger att man måste passa in? Älska dig själv som du är och kan vissa inte acceptera dig som du är så skit i dem :)
SvaraRaderaSå sant min vän.
RaderaMen det blir rätt ensamt i längden. Jag kommer aldrig att svika mina ideal eller sälja min själ för att få vara med då står jag hellre ensam.
Men ibland kan även en kille som jag sakna helt vanligt umgänge utanför jobbet eller gymmet med andra vuxna...
Jag kan säga att du inte är ensam. Absolut inte.
SvaraRaderaHär är en till som känner ALLA men har väldigt väldigt få vänner.
Jag kan lätt bjuda hem 150 personer på fest men av dem sitter jag och pratar på riktigt med 2-3st.
Det känns också rätt fattigt.
Att ha så många bekanta och så få riktiga vänner.
Tack för din kommentar.
RaderaRiktiga vänner växer inte på träd och det är inte antalet som räknas. Kvalitet förre kvantitet i alla läggen. Jag är ändå lite avundsjuk. Jag har inte ens 150 personer som jag skulle kunna tänka mig att bjuda och eller som skulle komma om jag gjorde det. Lite de som är mitt problem. Men än en gång, heller kvalitet än kvantitet.