Med flaggan i topp och sorg i mitt hjärta.

Det är den 6e december Finland självständighets dag. En dag värd att fira för alla oss som kallar oss finnar. En dag då vi skall skänka en tanke till våra förfäder som offrade liv och lem för att vi idag får leva i ett land fritt från förtryck, för att vi idag inte tillhör Ryssland och inte är styrda av Putin.

Detta är också en dag av stor sorg för mig. En dag när flaggorna vajar och vi alla är lediga är mitt hjärta lite extra tyngt. Jo då sorgen finns där varje dag men eftersom min älskade dotter kom till världen just denna dag så blir den extra tung.

Min dotter skulle ha fyllt 15 år just idag.

Min älskade förevigt saknade dotter Julia. 

Hon hade varit en tonårs tjej med allt vad det innebär. Som far hade jag förmodligen oroat mig för alla dom killar som liksom jag själv i den ålder är sprängfulla av hormoner och erövrar lust. Jag hade förmodligen granskat varenda en potentiell friare in i minsta detalj och säkerligen funnit brister och fel hos dom alla. Inte tyckt att någon av dom skulle varit värdig min prinsessa. Det hade förmodligen blivit många långa kvällar och nätter när jag som far suttit uppe och oroligt väntat på att min skatt skulle hitta hem. Men så blev det inte.

Jag fantiserar ofta om vilken typ av tjej min dotter hade blivit om hon fått chansen att växa upp. Hade hon idag kallat mig, pappa, farsan, gubbe eller gubbdjävel. Tja förmodligen hade jag fått stå ut med en blandning av dessa. Hade hon lyssnat på One Direktion, Justin Beever eller hade hon kanske färgat sitt vackra blonda hår svart och målat sig natt svart runt ögonen och kallat sig emo. Hade hon växt upp till att bli en häst tjej, sysslat med dans, gymnastik, musik, konst, kampsport eller blivit en fotbolls tjej. Jag hade hoppats på nåt annat än fotboll (har mina bestämda fördomar om just den sporten). Hur som så hade jag hjälpt henne så gott jag kunnat om jag bara hade fått chansen...

Julia hade nog växt upp och redan vid denna ålder varit en stark och självständig tjej men bestämda åsikter om det mesta. Hon visade tydliga tecken på det redan tidigt. Hennes mor och jag brukade spekulera i om det möjligen kunde ha att göra med att hon var född just på självständighetsdagen. Hon vek sällan ner sig när det bjöds upp till kamp med store bröderna och gick ofta segrande ur dessa fejder. Hon visste vad hon ville och så fick det bli.

Även när hon blev sjuk visade hon prov på sin envishet och kämpar glöd. Hon var stark både kroppsligt och mentalt. Pallade med tuffa behandlingar och visade ett mod som inte går att beskriva. Många gånger visade hon upp en styrka som var många gånger starkare än den jag som far kunde frambringa. Hon imponerade in i det sista både på mig och alla andra i sin närhet.

Jag minns så väl den dagen när Julia själv börjat inse att hennes dagar var räknade. Hon började prata i termer som "om jag börjar skolan", "om jag blir si och så gammal om om om (ALLTID DETTA FÖRBANNADE OM). Så här började hon prata långt innan någon av oss andra hade insett att hon närmade sig slutet på sin långa kamp. Det finns inga ord som kan förklara den sorg och förtvivlan som grep tag i mig den dagen, den dagen när jag insåg att min älskade dotter hade börjat nedräkningen mot det som för mig då var alldeles otänkbart men för henne redan var fullt påtagligt, naturligt och verkligt. Jag grät floder och visste inte vad jag skulle ta mig till. Visste inte hur jag skulle hantera mina känslor, min rädsla, frustration och sorg.

Att leva med sorg.
I stort sätt alla bär vi på någon form av sorg. Dom flesta av oss har någon eller några nära och kära som lämnat oss och som vi sörjer. Självklart kan man inte gradera sorg. Men personligen tror jag ändå att sorgen efter sitt eget barn är lite speciell. Det strider liksom mot naturen att tvingas begrava och ta farväl av sitt eget barn. Jag får ofta frågan hur fan jag klarar av att bära min sorg. Jag har inget riktigt bra svar på den frågan, jag vet bara att jag inte har något val. Jag bara måste klara av att hantera den. Visst det är tufft som fan, vissa dagar är förstås svårare än andra. Idag är definitivt en sån dag. Födelsedagar både min dotter, hennes bröder och i viss mån min egen är såna dagar. Julafton, allahelgona och dagen då hon dog är andra exempel på dagar när sorgen känns mer påtaglig än annars. Sen finns det tillsynes helt vanliga dagar då jag på ett eller annat sätt påminns om min dotter och som blir extra tuffa.

Det enda konkreta tips jag med min erfarenhet kan ge till någon som drabbas av svår sorg är att man måste gen den plats. Försöka hantera känslorna. För mig har det hjälp att skriva,skriva sånger, texter som på ett eller annat sätt berör dom känslor som väller fram. Och jo träning, nu tror du säkert att jag är en komplett idiot (de bjuder jag på) men träning funkar för mig. Jag har ståt på gymmet med min sorg och förvandlat den inre smärtan till kraft och pumpat skiten ur mig. Träningen rensar huvudet på mig och jag får utlopp för min frustration.

Jag kan tacka mina söner för att jag ännu är med och nöter på moder jord, hade jag inte haft dom att ta ansvar för den dagen min dotter lämnade oss så hade även jag valt att segla vidare. Många andra har stöttat genom åren som gått men utan pojkarna hade jag inte haft kraft att härda ut.