Att möta åldrandets tecken.

Jo de e sant jag börjar skönja spår av ett åldrande. Sådär rent visuellt börjar spåren av åren bli rätt påtagliga. Nä jag är inte flintig el inte helt flint iaf. Jo jag har jätte kort hår så mina växande vikar är inte jätte uppenbara för dig som betraktare men jo mitt hår har dragit sig tillbaka till den grad att jag inte längre med någon sorts värdighet kan odla en frisyr som mina ögon ser vettig ut.

Grå tinningarnas charm.
Tja eftersom mitt hår fläckvis dragit sig tillbaka till något som jag tolkar en evig vila, så är just gråa tinningar något jag liksom räknat bort när det gäller mitt synliga åldrande. Men i mitt skägg (som jag varit trogen i snart 20 år med några få undantag) där börjar dom grå bli ett allt mer påtagligt inslag. Dom har liksom krupit sig på tja eller smugit sig in. Man kan ju spekulera i hur dom bildas. Den som någon gång anlagt skägg vet att det inte växer ut bara sådär i en handvändning. Nu kan jag i princip från en dag till en annan se hur dom grå vinner ny mark. Att det från en dag till nästa dykt upp inte bara ett utan flera grå i mitt ansikte. O dom e långa 2-3 cm och gråa från roten!? Hur är detta ens möjligt?

Det finns sätt att motverka naturens/åldrandets tecken. Man kan färga tona plantera nytt hår o ja man kan ta till en hel del mer eller mindre drastiska åtgärder för att dölja åldrandets visuella framfart. Men NEJ det kommer aldrig att hända! Jo förresten kan hända att jag nån gång testar att tona eller kanske bleka skägget men då är det för att skapa lite dramatik inte för att dölja mitt åldrande. Och eftersom det är främst mitt skägg som börjat anta en allt mer grå nyans så skulle jag ju helt enkelt kunna raka bort det. Problemet då är att jag då bara på några minuter skulle gå från att se ut som en lindrigt åldrande man i sina bästa år till en glop med rakat huvud (djävligt runt huvud dessutom). Jag skäms inte över att det syns på min ansiktsbehåring att jag inte längre är 20 utan jag trivs rätt bra med att det tydligt framgår att jag kommit längre än så på livets resa.

Man är inte äldre än man känner sig..
Ja just de. Det här uttrycket kan skapa ett visst kaos bland mina grå celler när jag sätter tanken i rullning och

försöker göra en lite djupare analys av vad det egentligen betyder. Till det yttre är jag i bättre form än dom flesta i min ålder, jo till och med betydlig bättre än många som är bara hälften så gamla som jag själv. Men mitt inre, då menar jag inte mitt fysiska inre utan i tanken, själen eller hur jag nu skall beskriva det. Jag trivs riktigt bra med dom insikter jag kommit till med hjälp av hårda slag och stötar längs livets krokiga väg. Tja alltså intellektuellt är jag på intet sätt 25 (och tack högre makter för det). Jag har erfarenheter som gjort mig till den jag är. Erfarenheter som inte på något sätt varit positiva men som format den jag är här och nu idag. Så trots att det finns stunder när jag är spontan, kär och allmänt galen som en 20 åring så finns det stunder av djupt allvar och djupsinnighet som är mer i fas med nån som kommit mycket längre på livs resan än jag gjort. Skall jag då försöka räkna ut någon form av genomsnitt för att få svaret på min egentliga ålder. Ingen aning faktiskt. Jag vet dock att jag enligt gymmets bodyscanner har en biologisk ålder på 25år. Rätt ok känsla att ha vunnit drygt 15 år genom att träna som en tok.

Nä jag är den jag är, har inga som helst ålersnojor och trivs som fisken i vattnet med att vara den jag är som jag är. Du som har nojor över stigande ålder, tänk på att ålder bara är en siffra som inte säger ett skit om vem eller vad du är och eller kan bli. Lev i nuet och tänk på att inget varar för evigt. 

Jepp jepp 40 är det nya 20 eller vad just Du nu vill att din siffra skall vara.

Relaterat inlägg: Late bloomer thats me..