Det hela började med lite små känningar i kors ryggen eller lend ryggen som det egentligen heter. Jag har haft mina aningar och fått mina varningar men valt att ignorera dessa. Nä inte för att jag inte visste bättre utan för att jag har haft samma bekymmer i nacken och där lyckats träna bort symptomen och kanske tom själva skadan.
Till en början trodde jag det rörde sig om en liten djävla muskel långt inne i sättet/rumpan som krånglade. Denna lilla muskel är musklernas motsvarighet till bildtarmen dvs du har ingen större nytta av den och märker inte av den innan den börjar djävlas. Det var inte bara jag själv som hade förhoppningar om att det var denna finger tjocka muskel som fungerar mer som ett ledband än som en muskel som var upphovet till dom smärtor jag kände. Jag var till läkare, blev undersökt och medicinerad mot den åkomma som kalas piriformis syndrom (falsk ischias).
Plötsligt sa det pang. El nä det var inget ljud utan det bara hög till i ryggen och nu en vacka senare ligger jag på sjukhus i Åbo full pumpad med morfin likande substanser och inväntar operation.
Jag hade fått remis till magnetröntgen och skulle väl ha fått vänta några veckor och betalat en mindre förmögenheten men så blev det inte. När jag märkte att jag började få svårt att kontrollera dom naturliga behoven (både svårt att hålla tätt och svårt att få det gjort som skall göras på wc) så blev det till att uppsöka akuten. Det utväcklade sig inte bättre än att det blev helikopter färd till Åbo, akut MRCT och ja med största sannolikhet operation inom några få timmar från skrivande stund.
Hur påverkas då jag av detta? Jag som har långt gångna planer på att ånyo tävla i bodybuildnig och vars liv i mångt och mycket kretsar kring träning. Tja för inte allt för länge sedan skulle jag ha brutit ihop totalt både fysiskt och psykiskt. Och visst känns det som ett hårt slag men det känns ändå som om jag står rätt stadigt. Jag kanske får mer tid till att hjälpa andra att nå sina mål. Mer tid till att utväckla andra sidor än dom fysiska hos mig själv. Nä jag säger inte att det blir lätt att tvingas avstå träningen helt ett bra tag för att sedan mer eller mindre börja om. Men jag vet att jag klarar det.
Det är djävligt lätt att man gräver ner sig i självömkan istället för att se möjligheter i dom prövningar som livet bjuder på. Vi borde alla inse att livet är för kort för att vi skall ha tid att sitta och tycka synd om oss själva. Handen på hjärtat hur djävligt du eller jag än har det så finns det alltid dom som har det värre.
Se möjligheterna i livet. Njut så länge du får vara frisk. Dela med dig av dina erfarenheter till andra. Varje dag har något gott i sig hur djävlig den än må vara. Det gäller bara att lära sig att se det goda och ta det till sig.
Tack för att du följer min blogg det betyder mycket för mig.
Till en början trodde jag det rörde sig om en liten djävla muskel långt inne i sättet/rumpan som krånglade. Denna lilla muskel är musklernas motsvarighet till bildtarmen dvs du har ingen större nytta av den och märker inte av den innan den börjar djävlas. Det var inte bara jag själv som hade förhoppningar om att det var denna finger tjocka muskel som fungerar mer som ett ledband än som en muskel som var upphovet till dom smärtor jag kände. Jag var till läkare, blev undersökt och medicinerad mot den åkomma som kalas piriformis syndrom (falsk ischias).
Plötsligt sa det pang. El nä det var inget ljud utan det bara hög till i ryggen och nu en vacka senare ligger jag på sjukhus i Åbo full pumpad med morfin likande substanser och inväntar operation.
Jag hade fått remis till magnetröntgen och skulle väl ha fått vänta några veckor och betalat en mindre förmögenheten men så blev det inte. När jag märkte att jag började få svårt att kontrollera dom naturliga behoven (både svårt att hålla tätt och svårt att få det gjort som skall göras på wc) så blev det till att uppsöka akuten. Det utväcklade sig inte bättre än att det blev helikopter färd till Åbo, akut MRCT och ja med största sannolikhet operation inom några få timmar från skrivande stund.
Hur påverkas då jag av detta? Jag som har långt gångna planer på att ånyo tävla i bodybuildnig och vars liv i mångt och mycket kretsar kring träning. Tja för inte allt för länge sedan skulle jag ha brutit ihop totalt både fysiskt och psykiskt. Och visst känns det som ett hårt slag men det känns ändå som om jag står rätt stadigt. Jag kanske får mer tid till att hjälpa andra att nå sina mål. Mer tid till att utväckla andra sidor än dom fysiska hos mig själv. Nä jag säger inte att det blir lätt att tvingas avstå träningen helt ett bra tag för att sedan mer eller mindre börja om. Men jag vet att jag klarar det.
Det är djävligt lätt att man gräver ner sig i självömkan istället för att se möjligheter i dom prövningar som livet bjuder på. Vi borde alla inse att livet är för kort för att vi skall ha tid att sitta och tycka synd om oss själva. Handen på hjärtat hur djävligt du eller jag än har det så finns det alltid dom som har det värre.
Se möjligheterna i livet. Njut så länge du får vara frisk. Dela med dig av dina erfarenheter till andra. Varje dag har något gott i sig hur djävlig den än må vara. Det gäller bara att lära sig att se det goda och ta det till sig.
Tack för att du följer min blogg det betyder mycket för mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar