Jag är inte stålmannen, vare sig fysiskt eller psykiskt

Det är dags nu. Dags att sluta leka struts ta huvudet ur sanden se sanningen i vitögat och anpassa sig efter verkligheten.

För ett par dagar sedan small det till i ryggen under ett träningspass, jo varningssignalerna har funnits där tidigare men jag har försökt att blunda, försökt förtränga och hoppats på att min intuition varit fel men (alltid detta förbannade men) nu går det inte längre att blunda. Inte ens jag kan längre låtsas som om allt är okej för det är det inte. Har inte fått diagnosen ännu men är såpass kunnig att jag med 90% säkerhet kan själv diagnosticera. Jag har diskbråk! Jag vet det nu, jag kommer att behöva ändra en hel del av mina planer för framtiden. Låter jag överdramatisk, tja kanske det.

Hur jag kan vara så pass säker

En hyfsat bra illustration som förklarar diskbråk

Tja när jag böjer ner hakan mot bröstet så känns det som om någon skulle köra in en kniv i ryggen på mig, När man för hackan mot bröstet så sträcks ryggmärgen ut och ja gör det ont då är inte allt som det ska... När jag gick ut med hunden och kommit en bit började det först värka och efter en stund domnade ena benet bort,, Nerverna ligger i kläm och blir "överstimulerade". Jo jag kan göra listan längre men jag skall inte tråka ut er...

Nej diskbråk är inte världens undergång kanske men eftersom det mesta i mitt liv kretsar kring träning, alla mina livsviktiga rutiner styrs av den, största delen av mina vänner har på ett eller annat sätt med träningen att göra. Träningen är med andra ord en väldigt stor del av min identitet...

Hjärnans förberedelser.
Jo min hjärna har börjat förbereda sig (eller blir det mig). Jag drömmer om att bli sängliggande, sitta i rullstol o ja en hel del annat som har med rörelse eller snarare brist på rörelse att göra. Jag grät när jag vaknade. Nä jag vet diskbråk betyder inte slutet på all form av rörlighet, betyder egentligen inte slutet på nåt men det betyder förändring rejäl sådan och lååång rehabilitering. Skall väl inte måla fan på vägen innan läkarna fått säga sitt men eftersom jag i princip redan vet så är det lika bra att börja förbereda kropp och psyke på nya vanor, nya rutiner,

Såhär ser planen ut just nu
Jag skall lägga om träning och diet en aning. Nej jag tänker inte sluta träna utan jag kör på så hårt jag kan tills det verkligen inte går längre. Men det blir ett annorlunda upplägg. Mer fokus på förbränning och på att tappa lite av det hull som jag medvetet lagt på mig, Om det blir fråga om operation så gissar jag att det bli en längre tid av sängliggande efteråt och då vill jag vara i skick, kan dessutom bli aktuellt med kryck gång och av erfarenhet så vet jag att det är en klar fördel om man inte behöver stappla omkring med mer än nödvändigt då.

Det kanske verkar som om jag har allt under kontroll. Nja det är rätt enkelt i teorin men det är helt annan sak att genomföra. Det lär bli en hel del tårar och tråkiga tankar ett tag framöver men jag är inte typen som viker mig... Nej jag är inte stålmannen (inser den smått olämpliga ironin eftersom skådespelaren Christopher Reeve som spelade stålmannen skadade sin ryggmärg och senare dog av skadorna) men att bara ge upp är definitiv inte att alternativ. 

När man ställs inför prövningar som denna så finns det två typer av reaktioner. Antingen bryter du ihop och börjar tycka synd om dig själv eller så bestämmer du dig för att göra det bästa av situationen. Du har alltid ett val! Oberoende om det gäller problem med hälsan eller något annat som gått åt helvete så har DU alltid ett val, Visst det är lättare sagt än gjort att se ljuset i det som ter sig som kompakt djävla mörker men om man inte ens försöker så går det absolut inte! 

Efter regn kommer sol, och om det det verkar vara ett ihållande lågtryck så är det bara att gräva fram regnjackan och göra det bästa av situationen. Det är Din förbannade plikt mot dig själv, min plikt mot Mig själv att ALDRIG ge upp.