Att gå från elit tränande till krympling är fan ingen höjdare.

Nä jag har kanske inte tillhört eliten, men jag har tränat, ätit och levt som eliten inom min ”sport”/livstil gör. Jag har haft stenhård koll på kosten och tränat hårt och målmedvetet 5-6 pass i veckan. Det mesta i mitt liv har kretsat kring träning. Träningen har gett mig dom rutiner jag så väl behöver. Har länge levt ett liv där jag ätit var tredje timme, varit noga med balansen mellan kolhydrater, fett och proteiner. Nu bryr jag mig knappt om mat och det enda som är schemalagt är piller intaget... Att gå från ett inrutat välplanerat sunt liv till det liv jag nu tvingas foga mig till gör ont som fan i både kropp och själ.

Tummen upp för morfin pumpen

Att knappt kunna gå eller stå eller ens sitta i matbordet med mina nära och kära gör ont som fan,

psykisk smärta framkallad av den fysiska som gör allt detta som vi vanligtvis tar för givet i det närmaste omöjligt. Att nätt och jämt kunna gå på toa och utföra sina behov utan att skrika för att det gör så ont, att bli tvungen att ligga i sängen dag ut och dag in och glo upp i taket eller titta på film, inte för att jag känner för det utan för att det inte finns något alternativ. Det känns mina vänner.

Jag hade mina aningar om att jag hade diskbråck. Jag hade begärt en remiss till en MRCT (magnetrötgen) men jag hann inte få någon tid till den undersökningen före min kropp skrek efter akut vård. Så blev det, via akuten och vips iväg med helikopter till moderlandet och den förevigt grå staden Åbo. Väl där blev en MRCT gjord rätt omgående. Den visade klart och tydligt att en disk skjutit iväg och tryckte direkt på den nerv som styr i princip allt som har med mitt vänstra ben att göra, plus en del annat så som förmågan att styra över dom naturliga behov man har. Den första läkaren som tittade på bilderna tyckte vi skulle avvakta ett tag men dagen efter hade en annan läkare en helt annan syn på det hela och det blev pang boom iväg till operation.

Det mest smärtsamma jag någonsin upplevt.

Jag har under mina drygt 40 år varit med om en hel del saker som framkallat rejäl fysisk smärta men när jag rullades in i operationssalen och skulle läggas i rätt position för själva ingreppet... ja fy satan säger jag bara. Den läkare som hade hand om sövningen förklarade att det nog kunde bli rätt smärtsamt för mig att inta rätt position men att dom inte kunde ge mig smärtlindring eller liknande innan jag var i position. Jag placerades liggandes på mage (bara det sköt iväg smärt vågor genom hela kroppen) därefter vek sig bänken under mina knän och jag skulle dra knäna så högt upp mot bröstet som det bara gick. Jag lovar att jag svimmade flera gången av smärta innan jag låg i rätt position. Då hade jag förstås för hög puls och blodtryck efter smärtupplevelsen för att jag ens då skulle kunna få nån mer lindring. Efter ett tag sänktes både puls och tryck så att jag kunde få dom efterlängtade drogerna och till slut somna.

Dygnet efter operationen var ett rent helvete, tacka gud för morfin pumpen.

Vi uppvaket vakande jag till i korta sessioner.  Jag blev snabbt informerad om att jag hade en liten gummi blåsa i höger hand och att jag kunde trycka på den om smärtan var för svår. Jag vet inte hur många tryck det blev men till slut blev jag väckt på riktigt. Jag rullades tillbaka till avdelningen och hade nu en knapp med motsvarande funktion som blåsan hade haft under uppvaket . Jag är ju lite envis av mig och ville inte trycka så ofta på knappen, det hände mer än en gång att någon sköterska tyckte åt mig och in i dimman for man som en raket.

När det börjades diskuteras hemfärd så hade jag ju helt klart för mig att jag skulle få åka hem på samma sätt som jag har åkt till Åbo nämligen med ambulans helikopter men nej. Tydligen var detta ett otänkbart alternativ. Jag hade att välja mellan Vikingline dvs 6 timmar på färja följt av 30 minuter bilfärd. Med tanke på att jag varken kan eller får sitta mer än några få minuter i sträck så tedde sig detta alternativ som helt otänkbart i min värld. Och med tanke på att färjorna har en benägenhet att åka förbi lilla Åland nattetid om det blåser för hårt och jag då helt plötsligt skulle befinna mig i Stockholm och på nåt djävla sätt ta mig därifrån så NEJ. Alternativ två var reguljärt flyg. 25min i ett litet flygplan är kanske heller inte idealet med tanke på rådande omständigheter men valet var ändå väldigt enkelt. Flygresan gick bra och jag kunde stå större delen av dom 25 minuter den tog. Men start och landning var ingen direkt höjdare och kändes rejält i ryggen...

Nå nu är jag då hemma i mitt lilla hus som utrustats med sittdynor och toalettförhöjning. Jag känner mig som om jag vore gravt handikappad och fånge i mitt eget hem. Det värsta är att jag inte har någon konkret tidsplan på hur länge läget kommer att vara som det är nu. Jo jag vet det blir bättre med tiden men betyder det att jag skall spendera större delen av 1, 2, 3, 4, eller fler veckor i sängen? Ingen vet verkar det som, så den som lever får se.

Till alla er som knorrar över att det är lite segt att stiga upp en helt vanlig vardag i november. Tänk på att det finns dom som har det värre än ni. Nä då tänker jag faktiskt inte i första hand på mig själv utan på alla dom i resten av sina liv skall leva utan att kunna röra sig fritt eller ens kunna röra sig överhuvudtaget.

Med vetskap kommer ansvar, ansvar att göra det bästa av situationen.