Kränkt i skolan av djävulens arvinge

Mina minen av skolan är kanske inte dom bästa, jag fick dyslexi diagnos när jag började högstadiet och fick agera försökskanin...

Vill du läsa mer om mina diagnoser så läs: Då var det dags att lätta på korsetten

De jag skall skriva om nu är lite...låt oss säga svårt. Jag menar hur skriver man om en lärare/lärarinna utan att det blir kränkande? Eller är det på nåt sätt ok att liksom ge tillbaka för dom kränkningar hon/han (vägrar använda hen) utsatte mig för under skoltiden?

Skit samma jag skriver bara får ta smällen när den kommer om den kommer och då mina vänner lovar jag att slå på stora trumman och de hårt.

När jag gick i skolan blev jag kallad för dum och lat av i stort sätt hela lärarkåren ända tills jag började högstadiet. Men nej det tog ju inte slut där, inte helt iaf. De fans en plågoande som gjorde sitt bästa för att förnedra mig och denne lyckades rätt bra med sin själv åtagna uppgift. Ett exempel som etsat sig fast lite extra är när vi hade haft prov. Alla i klassen hade blivit uppkallade en efter en till katedern för att hämta sitt prov utom.... just de JAG. Han. hon, den, det stod där med ett prov i handen och förklarade högt och tydligt att han/hon hade ett överlopps prov som...

1 Inte gått att rätta för att det varit så dålig stavning att det inte ens gick att gissa sig till vad det stod.

2 Plågoanden hade inte ens kunnat tyda namnet högst upp på provet och därför undrade hon/han om det var någon i klassen som blivit utan prov eller som kände igen hieroglyferna som var ristade på pappret. 

Fattar ni viden av den förnedringen? Det gjorde nog inte jag, inte där och då iaf. Visst kändes det för djävligt men jag blev inte förbannad, inte arg, inte förnedrad nej jag skämdes skämdes som fan för att jag ännu en gång hade misslyckats totalt trots att jag visste att jag gjort mitt bästa. Jag hade helt enkelt vant mig med förnedringen så till den grad att Jag tog skulden på Mig och inte var det minsta förbannad på plågoanden som stod där med mitt prov i handen och flinade.

Jag vet inte exakt var eller när jag insåg hur djävla felbehandlad jag blev av detta orakel. Men det var långt efter att jag hade lämnat allt vad skola heter bakom mig för gott! Jag har i vuxen ålder funderat en hel del på hur det kom sig att jag ens tog mig igenom grundskolan men det enda rimliga svaret är att dom lärarna lätt mig segla vidare för att bli av med bekymret. Nu var inte alla lärare i högstadiet i direkt nedstigande led besläktade med djävulen men bara det faktum att den där enda med med djävuls gener hade mig i 3 olika ämnen gjorde ju oddsen rätt små för min del.

Det händer att jag stöter på satans arvinge nu och då. Oftast i gym sammanhang faktiskt. Jag har lockats av tanken att berätta vilka spår förnedringen satt i mig men eftersom jag inser att det inte skulle leda till något gott så har jag valt att avstå frestelsen. Jag har dok bestämt mig för att INTE vara osynlig sattygets sällskap. Jag hälsar alltid artigt med namn och allt. Han/hon är klart besvärad av min närvaro och de faktum att jag är så korrekt och artig. Senast idag möttes vi. Jag hälsade blev först förbisedd som om jag hade varit luft, men lite senare när personen i fråga stod och samtalade med en bekant gick det helt enkelt inte att ignorera min närvaro. Oj va jag njöt när jag såg lidandet i blicken. Nä jag tror inte lidandet var ett bevis på någon sorts ånger. Men gymmet är min borg, där är jag trygg där om någonstans skall och kan INGEN inte ens djävulens avkomma komma undan och behandla mig som luft.

En vacker dag om tillfälle yppar sig skall jag klargöra min syn på rätt och fel. Min syn på kränkningar för just denna person. Jag skall göra det med sån tydlighet så att det helt säkert sjunker in även i den ruttnaste av själar. En vacker dag jag lovar.




Livet går vidare och bitterhet är inte vägen till lycka...