Tro mig du vill inte byta liv med mig.

För en tid sedan gjorde jag något jag väldigt sällan gör. Jag var på krog. Jo jag vet jag blir själv lite chockad men även solen har sina fläckar och även fantomen har dåliga dagar. Nå ja jag behöver nog inte be om ursäkt vare sig till mitt eget samvete eller till någon annan för detta tilltag. Körde bil både till och från det lokala vattenhållet och var hemma före 24.

På väg hem hejdas jag av en kille/man som ropar mitt namn och kommer emot mig. 
-hej Conny, vad skall jag göra för att bli som du... 
Där står jag med en man framför mig som alltså undrar hur han skall bli som jag. Borde väl bli smickrad antar jag men jag blir istället bekymrad. 
-jag antar att du menar hur du skall göra för att se ut som jag. 
-nej nej jag vill bli som du, precis som du! 
Hur skall man bemöta detta på ett vettigt sätt, jo jag gör som jag alltid gör. Är ärlig oftast brutalt ärlig oftast helt oavsiktligt men det är bara sån jag är. Och killen hade ju just bedyrat att han vill bli precis som jag. 
-vet du vad, du kanske vill se ut som jag gör ha muskler och så vidare men du vill absolut inte bli som mig! 
Killen tittar storögt och förvånat på mig så jag fortsätter.
 -för att bli som mig måste du ha levt mitt liv och tro mig det vill du verkligen inte! 
Killen forsätter att glo och harklar fram 
-men men alltså du har ju allt. Och ändå har du som jag ADHD. 
-snälla du. Mitt liv är ingen dans på rosor. Varenda djävla dag är en stenhård kamp. Jag kanske kan hjälpa dig med ett och annat men det är Du som måste göra jobbet. 
Samtalet fortsatte en stund och jag fick gång på gång förklara att jag långtifrån har lösningen ens på alla mina egna problem och än mindre på hans problem. Att allt handlar om struktur, ordning och reda, steg för steg dag för dag. För precis så är det i mitt ditt och alla andras liv. Skillnaden är kanske att för mig och andra med ADHD så krävs det mer av allt. Mer ordning mer struktur osv.

Jag kan inte tala för alla med min diagnos men för min egen del är skillnaden mellan en bra och en dålig dag väldigt väldigt liten. Minsta lilla grej som inte går exakt som jag tänkt mig kan utlösa ett kaos som nog är svårt att föreställa sig för dig som är "normal". Jag kan ge er ett aktuellt exempel. 

Det är måndag morgon och jag skall iväg på jobb. Känner efter i fickan o jepp nycklarna ligger där. Iväg till jobb i god tid. Parkerar bilen och plockar upp nycklarna. FAN HELVETES DJÄVLA SKIT! Där står jag med mina stugnycklar. FÖRBANNADE DJÄVLA PISS! Adrenalinet skjuter i höjden, blodtrycket stiger så att jag hör blodflödet som ett sus i öronen. Det är susar så högt att det överrösta radions morgon show. Paniken känns i hela kroppen hjärtat slår så hårt att jag kan se hur hjärtat hamrar i bröstkorgen. FAN FAN FAN.

Jag kör hem, springer in och har ingen djävla aning om var jag skall börja leta efter jobbnycklarna. Jag röjer runt som en tok i kök, hall sovrum det ser ut som en tornado farit runt genom hela huset. Jag är så stressad så att jag är nära att svimma, nära att falla ihop.

Jo jag hittar nycklarna och kommer bara nån enstaka minut försent på jobb. Förstås har jag även glömt min lunchlåda hemma, märker att min tröja är skitig och ut över det är in lur utan ström. Allt det där är världsliga problem de vet jag. Jag är inte korkad, innerst inne vet jag förstås att allt som hänt mig den morgonen händer oss alla men just där just då känns det som om mitt liv håller på att rasa samman. Jag kände att depressionen lurade runt hörnet men just denna gång lyckades jag komma undan...

Det här är bara ett litet exempel på hur små små "misstag" kan få ödesdigra konsekvenser. Så ser mitt liv ut mina vänner. Förut var morgnar som denna ett ständigt återkommande problem. Ja nästan mer regel än undantag. Men jag har lärt mig vissa knep för att få min vardag att fungera. Andra knep för att hålla depressionerna på avstånd. Jag är tacksam för varje dag som går utan missöden. Men för varje dag som flyter på smärtfritt så vet jag att en ny "katastrof" närmar sig. Jo jag vet där har jag något att jobba med och det gör jag men det är inte så lätt när man vant sig vid ett liv där lugnet och ordningen hänger på en skör tråd. Varje dag är en kamp, Jag går en balansgång där minsta lilla snedsteg kan leda till totalt kaos följt av en ond spiral som leder rätt ner i avgrunden. Depression, ångest, panik ja till och med dödslängtan lurar där nere. Så jag gör vad jag kan för att hålla mig på den smala stigen, för att hålla huvudet ovanför vattenytan, för att överleva.

Nej det är inte synd om mig, jag kommer att klara mig. Men Nej du vill nog inte byta liv med mig...

Med vetskap kommer ansvar, ansvar att göra så gott man kan, att leva och att överleva.